Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1866, sida 1

inbrott, då Schanhatta lade sin hand på min arm och med en nästan ljudlös hviskning uppmanade mig att lyssna. Jag hade emellortid redan förnummit hvad som hade uppväckt hennes misstankar. Fiån det håll, der den fiendtliga flotten låg, hördes nemligen ett buller likasom hade åtskilliga trädelar skrapat emot hvarandra. Det var otvifvelaktigt att Svartfötterna beredde sig till anfall och med förenade krafter varsamt sköto flotten till den punkt, hvarifrån strömmen måste föra den bort mot ön. Efter denna upptäckt skickade jag Schanhatta hastigt omkring till alla för att öfvertyga mig om deras vaksamhet och tillika underrätta dom att den afgörande timman hade slagit. Inom fem minuter befann Schanhatta sig åter bredvid mig, för att jomte mig öfvervaka fiondens rörelser. Allt var tyst, till och med negressen bade insett ögonblickets allvar och lade ott sådant band på sin vanligen så tygellösa tunga, att utom eldens knastrande knappt något annat ljud bördes på ön. Schanhatta tryckte fastare min arm; jag förstod hvad hon ville säga; hon hado märkt att en omfångsrik, svart massa skiljde sig från strandens skuggor och fördes af strömmen med stor hastighet mot öns sydspets. Jag igenkände lätt den indianska flotten på dess riktning, och mitt hjerta sammandrogs krampaktigt, då jag betänkte att en strid numera var oundviklig, och att jag för första gången skulle nödgas beröfva en like hans högsta goda, — lifvet. Men endast ett ögonblick erfor jag denna känsla af svaghet; i nästa minut kände jeg mig åter så lugn och beslutsam som hade jog redan i många är varit förtrogen med detta blodiga handtverk.