Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 22 mars 1866, sida 1

pade så muntert mot den sandiga stranden, de lekte så uppsluppot med de nedhängande gröna qvistarne, och så otåligt sorlande trängåe de sig emellan de sammanvräkta drifvedsstammarae, att det endast behöfdes on ringa grad af fantasi för att under brusandet, plaskandet och sqvalpet urskilja ord, hvilka en skald lätt kunde hafva sammansatt till sköns, nya sånger. Stundom knakade dot på flodens yta likasom hade han, efter afsjungandet af en vers, önskat tilifoga en punkt eller ett tankstreck och derigenom antyda en ny strof isin sång. Men knakandet uppstod deraf att kan sammanförde tvenne drifvedsstycken med större eller mindre häftighet, för att låta dem tillrygsalägga en kort sträcka i hvarandras sällskap. Och då det knakade sålunda betrsktado jag ännu skarpare den rörliga vattenspegeln, på hvilken det ena trädstycket följde efter det andra och dref förbi, än hastigt på ons vestra sidas, än långsammare vid den östra. Do på vågorna simmande svarta punkterna hade så stor likhot med menskliga hufvaden och skuldror, att jag mer än en gång omfattade min bössa kraftigaro för att ej öfverraskas af en på detta sätt listigt annalkande fiende. Men allt förblef lugat. Block, stammar och grenar drofvo förbi utan att förråda mera lif än ett af strömmen kringdrifvet trästycke brukar visa. Men dot väckte min uppmärksamhet att de följde hastigare på hvarandra än under dagen och efter hvad man egentligen kunde vänta under flodons temmeligen låga vattenstånd. Sålunda hade nattens första timmar förflutit under en oaflåtlig själsspänning, och jag började nästan ångra att jag ej hade tillrådt en ögonblicklig flykt från ön vid mörkrets