Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1866, sida 3

olemörkrets inbrot 1 Skarifo ueraa sörhollo ig stilla, utom att de flitigt tiarade på sin flotte, och vi åter kokade samt losde, såsom om let på hela jorden ej bade sannits några indianor för oss, och aldraminat fionder. Äfven vi sökte att bodraga vildarne genom vårt lugn för att just dorig. m utforska d blicket för handlirg, Loch framfö oss Öfverruskas obstelå-. Svart föröfrigt varit dåliga indianer o bade hyst nåägot tvitvel rörande sedan do erhållit underrättel inträffande. Oförklarligt och tillika bokycmue 1 det mig att de utom sin flott släpade ott antal block, bvilke bade en sådan form att de ej gerna kande användas vid gammansättandet af sjelfva farkosten. De voro för korta och tanga att tjona som bröst värn mo: våra skott. Likaså undfoll det mig ej att sjeliva flotten byggdes alltför liten och med för ringa omsorg för att kunna bäras ot för anfallet tillräckligt antal krigaro. Jag drog mina slutsatser af dessa upptäck. ter, men aktade mig att meddela dem åt nå gon. Deremot försommade jag ej att ännr en gång noggrannt i i akt på mia röst, och alt i det afgörblicket samvetsgrevut efterkomma mina an ordmugar utan den minsta tidsförlast elle invändning. Alia, till och med dena mot indianerna så vanvettigt uppretade negressen, insågo att vå. räddning berodde på den största omankte och den noggrennaste olverensstammelse handling. Med lättere hjerta såg jag säledes solen sänka sig mot vester och slutligen be röra den yttersta randen af deu högt belägnprärien. Jag hade den lugnande öfvertygel ben att jog gjort allt möjligt för att afvande