Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1866, sida 2

rävirket, — hvilket annars inträstar endast ster häftiga störtrega eller sedan snön smålt bland bergen. Flotten hade emellertid kommit närmare. Den sökte att vrida sig än åt den ena, än åt den andra sidan, men alltjemt vunno vågorna öfvervigten öfver trädmassans tyngd, och lång samt likt en tungt lastad kanalbåt follföljde den sin väg. — Ha ni någon lina, så kasta den till oss! ljöd ou en röst mellan grenarne, då flotten ännu befann sig ungefär hundra alnar från öns södra udde. Mina kamrater sutto likasom förstenade vid första ljudet af denna röst; do voro så öfvorraskado att do ej förmådde handla. Jag deremot sprang upp, och i nästa ögonblick befann jig mig bredvid vår vagnskur. Mec ett hastigt snitt skiljde jag den ungofär tret tio fot långa återstoden af linen från vå gamla räddningsfarkost, och då flotten, anländ bakom on och följande strömmen, just bör. jade vrida sig åt den motsatta flodstrander till, stod jag jemnhögt med honom ända til knäna i vattaet med den uppkransade linar i handen, och straxt derefter nedföll den ens ändan deraf på flotten, Genast upproste sig tro kraftfulla unga mär bakom de mossbehängda grenarne, och til min outsägliga glädja äfven den trogna Schan hatta. Utan att förlora någon tid sastgjorde 42 linan vid sia farkost, en del af männer på ön hade skyndat fram till min bjelp, och långsamt svängde sig flotten för den siysha lade linan och den tHträngande strömmer mot stranden. Föreigtist fattade nykomlin garno derefter fast förspå w yltersta drif vedsstammarne, och först nu öotackte jag huru det hade lyckats dem att ,ifyg förb indianerna utan att blifva upptäcka gom