Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 mars 1866, sida 2

välformade hals hängde ned öfver hennes se desamt betäckta barm. E Arma, förföljda, missledda och mishandlade folk, tänkte jag medan jag betraktade Schanhatta, denna rörande bild af naturlig, ännu oerfaren, men till medvetande vaknande jangfrulighet och qvinlig hängifvenhet; — buru många af dina medlemmar skulle icke kuuna bildas för en bättre tillvaro, en ädlare bestämmelse, om man icke föredrog att med s ug beräkning, och för en usel vinnings skull, öfverallt underhålla en tvodrägt, som måste leda till en säker undergång och en hel menniskostams utplånande från jorden. Jag vände mig nu ifrån Schanhatta, och uppfylld af dystra tankar blickade jag bort till den motsatta stranden, der medlemmar af samma folk stodo såsom fiender emot oss. Do eftertraktade mitt lif och min egendom, och likväl förmådde jag ej fördöma dem. Hitintills hade jag ännu aldrig dödat någon menniska, ty kolfslaget, hvarmed jag fällde den försåtlige krigaren till marken, kunde ej vera dödande; jeg ryste vid den tanken att kenske snart nog nödgas skicka mina mördande kulor bland do bruna, krigiska gestalterna, och jag uppbjöd hela min själskraft för att atgrunda ett medel, hvarigenom det kunde lyckss oss att utan strid och blodsutgjutelse undkomma från ön. Schanhatta satt bakom mig och gnolade sn melankolisk, indiansk melodi, medan jag igande blickade upp mot strömmen, der jag på afstånd såg de efter oförrättadt ärende återkommande spojarne. Dessa inträffade kort derefter hos Svartföterna och berättade högljudt om sin nattnarsch och flyktingarnes förmenta inträsfande 108 oss på ön, men änna alltjomt satto b0424