Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 mars 1866, sida 2

ionåär. Sammanlagdt har en summa af 54,515 nark blifvit utdeporterad ifrån Finland till efrömjande af missionens sak. Nu göra vi ss den frågan: huru många hedningar hafva lifvit omvända med dessa ganska ansenliga enningesummor? Svaret få vi äfven ur samma ällskaps ärsberättelser, af hvilka framgår att nott två (2) hedningar (genom de ostindiska nissionärerne) blifvit omvända. Skullo do resulteter, hvilka härflyta ur öfiga europeiska missionssällskapers verksamict, vara lika lysande, så hysa vi ingen tveran att uttala den åsigten, att det vore vida )ättre det dessa sällskaper olldeles skulle öfergisva sin plan att omvända hedningar, ty let är klart att Europas samtliga kapitaler så foll ej skulle hinna till att omvända en onda större folkstam. Man må ej tro att missionen är det enda möjliga sätt att civilisera menniskorna, så att om man öfvergäfve missjonen, de vilda folkslagen skullo förblifva uti sitt vaturtillstånd. Det finnes materiella model, såsom handel m. m., hvilka utan penningeförluster å de bildades sida kunna ombilda de vilda folken och göra dem mera illgängliga för kristendomen, i vida större skala ån dot några få missionärer kunna lörmå. Men vi vilja ej uppebåila oss vidaro vid lenna sak, ty vi veta mycket väl, att en missionsvän aldrig erkänner något annat bildningsmedel åa — missionen; och vi skola fortsätta våra reflexioner öfver det fiaska missionssällskapets redovisningar och komma nu till den af sällskapet inrättado missionsskolan. — Uigifsterna för denra skola intill Juni 1865 belöpa sig sammanlagdt til! 32,024 mark 99 penny, häri inberäknadt läraresrvoden. Uti 1865 års årsberättelte finner men att elevernas antal beiöper sig till trotton, 4 på 1:a klassen och 9 på den 2:a. Af de uti skolan genomgångna ämnen ger man att denna skola blott är en förberedande, och att eleverna således efter slatad kurs måste skickas utrikes till något institut, hvilket naturligtvis är förenadt med stora omkostnader. Taga vi i betraktande det obe tydliga antalet af elever, och lägga härti!l att flero kunna afgå till följo af sjukdomar och död och måhända till följo af förändrade äsigter och annat val af lefnadsyrke, så kunna vi slute att man ifrån donna missionsskola kan påräkna ett högst obetydligt antal missionärer, samt att hvarje sådan kostar ansenliga penningar; med andra ord missionsskolan är till föga nytta. Hvad principen beträffar, som missionssällskapet följt vid insamlandet af medlen, så se vi till vår förundran att sällskapet föga fästat afseende på något annat än erbällandet af penningar. Ibland de betalande ledamöterna se vi nemligen omyndiga qvinnor och barn, hvilka föga nog lära halva rättighet att disponera fritt öfver sin egendom. Ett intressant exempel på dylikt sågo vi uti 1860 års årsberättelse. En blind och fattig qvinna hado efter afhörande af missionsbönen gifvit hela sin egendom, bestående af 2 kopek s:r, till missionsverket. Exemplet är upptaget uii årsberättelsen såsom ett bevis på allmogens intresse för bedningarnes omvändelse. — Donna qvinna gör i sanning en skarp kontrast gentemot sällskapet sjelit, ty vi se af årsberättelserna, att flere ledamöter, såsom kassör och sekreterare, uppbära arvoder, om ock ej ansenliga, för sitt arbete uti Herrans vingård. Vi vilja här afbryta våra reflexioner med den anmärkningen, att det tyckes oss som skulle missionssällskapet basva visat större nit för insamling af bidrag än för deras användande, samt att missionsvännerna fåstar hufvudsaken vid att aflemna penningedidrag. utan att likvisst bry sig särdeles mycket om deras användando.