Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 16 mars 1866, sida 1

och det vore orätt af er om ni skulle bereda er en enda sorgsen timma öfver mitt öde. — Mon jag skall hafva många sådana om ni into vill afhöra mig. Ni måste för min själsfrids skull, ja, för er egen skull erhålla en förklaring öfver det, som föreföli er gåtlikt hos mig; eller tror ni att endast jagtlusten och begöret efter äfventyr har fört mig hit bort i vildmarken, så helt och hållet emot min fars önskan? En skugga gled förbi oss och hejdade Kate i fortsättningen af sftt tal, och straxt derefter ljöd Schanbattas djupa, melodiska röst: — Sköna, bloka dam, började hon på sin bratna, men likväl lätt begripliga engelska, — dina ord hafva jemte hans nått mig i drömmen; jag är inte mera något barn, jag vet hvarom han bad dig. Blif hans maka och du är lycklig; hans hjerta är så klart som daggen i en blommas kalk; blif hans maka, han är stark och skall beskydda dig; blif hans maka, och alla hvita flickor skola afundas din lycka; blif hans maka, och jag skall följa dig som en trogen tjenarinna hvarthän du än må gå. Ehuru Schanhatta uttalade dessa ord med ett djupt gripande uttryck, och jig ganska väl visste att endast den innerligaste tacksamhet hade föranledt henne till detta steg, så var det likväl pinsamt för mig att höra henre bedja på detta sätt för mig. — Har min dotter lyssnat? frågade jag mildt förebrående, ty ett hårdt ord skulle jag för allt i veriden ej hafva kannat rikta till henne, — hvarigenom vet hon annars mina tankar? Schanhatta darrade förskräckt likasom hade hon plötsligt insett att hon begått ett fel. Kate deremot uppreste sig, och i det hon lade sin