förlitande på vår stora oro, hade sökt locka )ss bort till den andra ändan af ön för att samtidigt landstiga på dess norra sida. Men allt förblef lagnt, både i indianernas läger och högre upp, der de hado timrat sia llotte. Men just detta lugn misshagado mig, emedan jag ej kunde förklara hvarför do enlast inskränkte sig till att skicka sina spejaro öfver på andra sidan. Då träffade mina blickar åter den klart ippfliammande elden, hviikon jag så länge hade uraktlåtit, och ögonblickligen insäg jag vildarnes plan. — Doe dårarne, do skola svårt böta för sin osörsigtighet, sade jag halfhögt, mera till mig sjolf än till mina följeslagerskor. Dessa voro de första ord, som åter yttrades mollan oss efter on längre tystnad. Schanbatta teg emedan detta var hennes vana och hon ej vågado störa mig, då hon trodde mig vara upptegen at allvarliga tankar. Kate deremot var syabarligen ett rof för de mest olikartade känslor, och jag sjelf sökte att genom betraktelser öfver vårt läge samt de medel, som stodo oss till buds, tillbakatränga och döfva allt, som kort förut hade gripit mig så djupt. — Uvem skall böta? frågade Kate tvekande, ty min anmärkning kunde ju äfven gälla indianerna, som nyss satt öfver floden. — Do hvita menniskor, hvilka der borta upptändt en eld så stor som gällde det att fira en indiansk skalpdans, svarade jag kort och som jag fruktar ovänligt, ty jag kämpade af alla krafter att ej åter låta Kates ljufva stämma vinna ett så förtrollande iaflytande öfver mig. — kKunde de iata blifva varnade ? frågade Kate, sedan hon bibehållit tystnaden några ögonblick, och hennes ord ljödo så klagande