Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 2

att hon sot lugnt och obekymradt. Med rorando eftergisvenhet hade hon ätlydt min uppmaning, då jag rådde henne att söka den för henne så nödvändiga hvilan, och hon hade ej befunnit sig fom minuter på sitt läger förrän hennes regelbundna andetag förrådde att hon hado försjunkit i en styrkande sömn. Missouri brusade; med ett homlighetsfallt sqvalpands inträngde vågorna mellan grenarne och stammarne under mig; det ljöd så förtroligt och fredligt som min trogna Schanhattas lätta andotag. Vänligt blickade stjernorna ned från sin oberäkneliga höjd, men vida vänligare måtto de drömbilder hafva varit, som bosokte den sluurando flickan, ty hon log ofta under sin lugna sömn. Derborta på stranden, der roflystna mouniskor uppgjorde hemska planer, glimmada de båda lägereldarno mattare; det tycktes nästan som om do klart lysande gnistorna, hvilka irrade mellan de svarta trädmassorna, och stundom togo riktningen bort emot vår 3, verkligen hade utgått från dem och delvis bortfört deras lif. Men luften var stilla, och den starkasto orkan hado ej kunnat kasta gnistorna så långt bort utan att släcka dem. Det var således inga brinnande tråpartiklar utan ollonborrar, hvilka uppförde sina nattliga ringdensar och, obekymrado om menniskornas sorger eller feöjder och om deras passioner, drogo sina fosforiskt glänsande linier genom nattdunklet. Omkring lägereldarno smögo sig standom de grymma ökenröfrarnos hemska gestalter; längre uppför floden brakade och knakado det stundom doit mellan don strandade dritveden, likasom hade timmermun arbetat der och framsökt de användbarasto bjelkarne, medan från ett annat håll hördes det vilda