Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 mars 1866, sida 2

B. C. iö ii. 2 ve Göteborg den 15 Mars. Om nödvändigheten af en reform i våra kreditförhållanden. En aktad ffärsman har önskat att red:n af Hand.Lidn:n måtte rätt behjertansvärdt framhålia behovet af den förändring i våra kreditförnållanden, att den na existerande, länge öfverklagade utborgniogen af varor på lång tid blefve, om icke upphäfd, dock betydligt iaskränkt. Derigenom att konsumenten na söker och erhåller årskredit på hvad han köper, en kredit, som ofta utsträckes långt utöfver denna tid, måste dotaljhandlaren (likasom mången handtverkare) begagna sig af kredit utaf grosshandlaren och denne åter af fabrikanten. Hirigenom försvåras uffärsverksamheten i hög grad och varaus pris växor genom den risk, som hvarje mellanhand löper. Det anses ej för högt att beräkna denna ouaturliga varustegring till 20 å 25 procent utofver varaus fabriksvärde. När härtill kommer, att krodittagarno icke ens vilja acceptera en räkning eller en vexel på den bestämda förfallotiden, så följer deraf att all precision i handeln göres nära nog omöjlig. Jemte lockelsen för konsumenten att, då han erhåller en vara på kredit, konsumera öfver sina tillgångar, följer oordentlighet i handel och vandel, som verkar menligt ej blott på affarslifvet, utan ock på den allmänna moralen. Det är alltså af stor vigt, att en bättre ordning i detta fall blifver i vårt land rådande, och vill man isynnerhetlägga den konsumerande allmänheten på hjertat att bidraga till detta vigtiga mål. I det vi våsontligen godkänna dessa åsigter — ehuru vi antaga att konsumtionskrediten i vårt land, likasom i alla andra länder med betryggado rättsförhållsndon, ligger i tingens nödvändighet — anmärka vi blott, att införandet af dena bätire ordning, som anses önskvärd, beror mindro på kredittagarne än kreditgifvarne. Om en osäker person kan erhålla kredit, så begagnar han sig i de flesta fall deraf, och det är troligen tåföng möda att derifrån hindra honom af moraliska skäl. Detaljören och handtverkaren löpa dervid risker, som endast de sjelsva kunna förebygga. Anmärker man dertill, att om vi ej go kredit, så ger eu annan det, så svaras dertill: att då beror det ju på denre andre. Vill kan löpa en sådan risk, så är det ju hing ensak, och lärer han väl, genom högre priser, assurera sig wot slika äfventyr. Don åter, gom icke vill utsätta sig derför, utan drisva en säkrare affär, kan ju säja till billigare priser, och då dragor han de koåtante eller eljest solide kunderna till sig. Detsamma gäller om detaljörens ställning till grosshandlaren. Den som behöfver anlita en längre tids kredit, måste betala högre riser, och det står grosshandlaren fritt att göra affären med mindre avance men större trygghet, eller ock motsatsen. Man må aldrig glomma, att försäljning och köp utgöra frin aftol, hvilka man afelutar eller underlåter efter eget behag. Lagstiftningen kan och bör aldrig häri ingripa, men endast betrygga aftalens kelgd, hvartill i första rummet hör, att tvinga hvar man att betala sia verkliga skuld. (Att befria honom derifrån, genom att beröfva säljaren hans bevisningsmöjlighet, anse vi vara en omoralisk grundsats.) Aftalet wå sedermera göras om en betalningsskyldighet på längro eller kortare tid, det rör icko lagstiftningen. Men här inträda så kallade ,,kutymer, och dessa kunna ofta vara oriktiga. Dit räkna vi oseden att icke acceptera en räkning på dess öfverenskomna förfollotid. En ordentlig man borde, synes oss, aldrig ifrågasätta att icke skriftligen erkänna ett bestämat aftal, och borde inso att har, genom att neka decentera en vexel eller räk kning till betalning på öfverenskommen tid, utsätter sig för misstanken stt ej ämna hororera en eådan öfvorenskommolse. Och för säljaren är en så accepterad vexel ofta detsamma som kontant liqvid, med afdrag af diskontot, då han kan belåna densamma i en bankinrättning. Hari ligger ett sjelisvåld som är så mycket mera klandervärdt, som köpare finnas, hvilka vägra acceptera, äfven då detta blifvit söreskrifvet såsom