Ärventyr på jernvägen. 2) (Ur en statiofs-insp:s portfölj.) Under det Bore en Januari-afton 1853 med stor bäftignet asade kring knutarne och spridde de snömassor, hvaröfver han förfogade, uti digra högar på fälten, satt stations-inspektoren helt lugn på jernvägs-kontoret i W. och uppgjorde dagens trefikräkningar och var just färdig att slå ihop boken omkring kl. belf 8 på aftonen för att uppgå till sin familj, då ett snöomhöljdt fruntimmer inträdde. Af detta fruntimmer, suarare liknande en under töväder hoprullad snögomma än en menniska, syntes endast ögonen och nässpetsen. Så dold för verldens blickar var hon alldeles oigenkänlig. Först sedan hon lyckats blotta så mycket af munnen att hon kunde uttala de orden: , Si så, nu är jag Gudilof här igen, visste stations-inspektorn af den bekanta rösten, hvem han hade framför sig. U:t samtal uppstod nu mellan snögumman och stations-inspeokt., hvarvid den sednare u ropade förvånad: ,,Åh bevars! är det fru L! Yrun kom ej tillbaka på tåget som frun ämnat. Ilvadan kommer nu frun? Det är väl aldrig möjligt art frun i detta Herrans väder begagnat landsvägen för att i afton komma hit. Fiu L. Ja! — må säga det. Men hvad skulle man väl göra, då man råkat ut för ett sådant äfventyr. Stat.-insp. IIar någon obehaglig händelse inträffat, som gjort att frun ej kunde följa med bantåget från A.? Fru L. Ja, ja, men. Tröttaf det sasliga springandet i Gbg kände jeg, en stund efter sedan tåget satt sig i rörelse derifrån, behof af hvila och beslutade mig derför att taga en liten tupplur, i tanka att jag nog skulle vakna, innan jag kom till W. Jag vakuade ock dessförinnan, men hvem kan beskrifva min häpenhet när jag slår upp ögonen för att se mig omkring och då befinner mig i ett mörkt rum. Jag ropar, jag skriker och ändtligen öppnas dörren till den kupg, hvari jag satt, och på mina frågor und jag att jag qverglömt mig vid att tåget till W. var längesedan den som genast beställde häst reste af — det var jag — och fast Y rit svårt, hor det dock lyckats mig att komma fram hit, och nu Gudilof bar jag mina hästar och vagn här, så att jug enurt kan vara hemma i natt, — Stat.tnsp. Ty värr, är så ej förhållandet, ty, då fron ej kom med det sista bantåget, så ansåg drängen det vara bäst att resa hem. r Är drängen berrest? Åh! det var gt! Huru skul! jag då bära mig år? Det är väl bäst frun stannar här öfver natten och inväntar morgondagen, då väderlecken kan blifva bättre. Fru Z. Det är alldeles omöjligt. Jag måste genast resa hem. Jeg kan ej dröja, om vädret vore aldrig så svårt. Stat.-insp. I så fall är bäst att genast rangera om skjuts. Bud afsärdes iill den nära 1, mil oflägsne gästgifvaregården, och omkring kl. 10 på ällonen afreste den raska gumman till sitt öfver 3 mil aflägsa hem. Detta äfventyr på jernvägen låter lätt förklars sig. Vid bantågets ankoust till A. skulle nemligen vågra passagerarevagner derstädes afkopplas, såsom cj behöflige vid bautågets fo:tsättning. Uti en af dessa vagnar satt fru I., rom genom konduktörens slarf ej blef förflyttad till en af det fortsättande bantågets vagnar. Exellertid ansåg hon sig tryggad för resan till W. och trodde sig på väg dit, då vagnen vid A:s station så småniggom iullade af till vegoboden. 1 —