deras innehafvanda hemman, samt i förhoppning att sådana åtgärder skola leda till mälet. Vi tro det icke Vi ba sigt — och vi säga det fortfarande — att alla måt: och 8:g, som på något sätt kuana stämplas såsom olagliga, äro för kastlica, och vi ha derföre på det högata ogillat Räbelöfebönderaaa vägran att uppfylla sing dagsverksskyldigheter. Men vi tro icke att de äro så moraliskt brottslige, som man vid en ytlig betraktelse kan vara frestad antaga. Om Råbelöfs gods, med undantag af det egentliga säteriet, tillhör säteriinnehafvaren, kronan eller bönderna, derom ha vi icke någon säker kännedom. Vi ha hört skäl anföras för olika åsigter härom och äro icke i stånd att för oss sjelfva afgöra, på hvilken sida sanningen ligger. Men hvad vi med visshet veta, det är, att Råbelöf i forna tider innehafts af högt uppsatta herrar, hvilka icke skulle ryggat tillbaka för hvilket bofetycke som helst, som kunnat underlätta genomförandet af deras egenmäktiga planer. En sådan man var, bland andra, generalen kytt. Ännu tortlesva bland ortens ellmoge många berättelser om hans vildsinta och öfverdådiga sinnelag. IIan sökte bland annat komma i betittving af Odersberga-hemmanen, som nu utgöra en del af fideikommisset. Men bönderna ville icke frånträda sin ärfda jord och afslogo alia köpeanbud. Då företog sig den mäktige ädlingen, på äkta rofriddare-maner, att skjuta på halmtaken, så att gårdarne brunno ned. Bönderna byggde upp sina gårdar ånyo, men mordbrännaren förnyade med lika framgång samma experiment. Sålunda tvingades bönderna, för att icke bli ionebrända i sina egna hus, att lemna hemmanen åt sin vedersakare, hvars högt uppsatta ställning skyddade honom för att drabbas af lagens nåpst. Berättelsen härom finnes införd i det bekanta verket: , Skånes Herregårdar. I en tid, då sådant kunnat passera strefflöst, hvad bar icke en så samvetslös menniska som nyssnämnde egare af Räbelöfs säteri kunnat våga att företaga? För honom hade eganderättens helgd icke synnerlig betydelse. IIans godtycke utgjorde den högsta normen för hans handlingssätt. Och månne det icke under sådana förhållanden, och då man vet, att det bland åtskilliga egendomsmagnater var praxis att tillskansa sig hemman, som icke tillkommo dem, kan sättas i fråga, huruvida icke egarne af Råbelöfs säteri gjort sig skyldige till enahanda rofferi. Såvidt vi kunna iuse, är ett sådant antagande alldeles icke osannolikt. Framtiden kommer att utvisa, om det eger någon grund eller ej. Hved som förmått bönderna under Råbelöf att vägra uppfylla sina kontrakter, är emellertid, enligt deras egen utsago, icke blott öfvertygelsen att deras hemman tillhöra kronan, utan äfven fruktan för framtiden. Under begge säterierna (Råbelöf och Odersberga), hvilka, enligt äldre jordaböcker, utgöra hvardera 1 mantal, ha i en sednare tid blifvit afpysta icke mindre än 140 mantal underlydande ins. bondhemgan, nvilka förut innehades af omkring 30 bönder. Flera af dessa bönder blefvo sedermera torpare, och vi tro oss icke säga för mycket, då vi påstå, att deras ställning är i åtskilliga afseenden : ganska beklegansvärd. Vi ha sjelfva sett kontrakter, deruti stadgas, att torpare, som innehar! några få tunnland jord, skall utgöra ända till 230 dagsverken, 20 dagskörslor med ett par hästar, lemna en del spånad samt erlägga skatter och onera för vida större jordrymd än han innehar. Är dei nu att undra på, om bönderna! under Råbelöf tänka vid sig sjelfva: hvad som i går händt våra kamrater, de afhysta åboarne, kan spart vederfaras oss sjeliva?! Deras koutruktar galla som bekant endast för ett par är. Är det att förundra sig öfver, om de, med bådana utsigter för ögat, och när de hysa den örvertygelsen att säteriet icke har jordeganderält till hemmanen, tänks på utvägar ot komma i: en tryggad besittuing uf sina innehafvande hemmän?! De äro att beklaga, som rusade åstad, utan alt göra sig reda för den verkliga beskaffenheten af sitt handlingssätt och de naturliga följderna deraf; men man kan icke rättvist stämpla dem såsom banditer och upprorsmän. Befolkningen under Råbelöf är fullt så loyal och rättakaflens, som vår svenska allmoge i allmänhet. Vi medgifva att hvad som inträffat är serdees bårdt för nuvarande innehesfvaren af RÅbeöf, hr majoren och ridd. Kenuedy, som är känd såsom en rättrådig och hederlig man. Men deruti-ligger ett nyit bevis på nödvändigheten af ett statsmakterna nedeätta en undersökningskommission, som erhåller i uppdrag att utreda och ordna de vidtutgrenade jordalvisterna i denna provins, eå att det en gång blir ett slut på len jäsning och det trassel, som nu hota att aga öfverhanden. Ty så länge icke en sådan Itgärd vidtagits, skola misstonkarna fortfsra och, rad som nu ivträffat på Råbelöf, upprepas på ndra stäliev. En grundlig och opartisk underökniag, anordnad af statsmakterna, är derföre fverensstämmande med alla parternas välförtådda intressen och skulle säkert tjena till att örebygga många olyckor.