Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1866, sida 2

qvarhölls af någon olycklig omständighet Detta sednare inträffade verkligen, ty dels för att icko sjelf vara obeväpnad, dols för att ej qrarlemna den laddade bössan i indianernas händer, lutade jag mig nod efter mitt gevär, hvilket jag hade tappat då kolfven brast, och då jag åter uppreste mig, såg jag till min fasa att flera indianska krigaro störtado på båda sidor om mig i fallt språng ned till landningsstället. — Bort, Schanhatta! bort! ropade jag så högt att min röst hördes öfver vildarnes tjut, och samtidigt trängde jag mig fram mot flodens strand mellan de tillbakaskyggando håstarne. Fiera fiendtliga krigare rusade med gälla skri efter mig; andrs sprungo emot mig tätt invid strandvallen för att hindra mig, änna andra, hvilka höllo sig vid foten af den branta sluttningen, beredde sig att omottaga mig, men jag vissto för väl hvad som väntado mig, i händelse jag tillfångatogs, för att icko våga det yttersta för mia räddning. Jast då jeg uppnådde stranden visade mig en flyktig blick att båten skiljdo sig lik en svart massa från stranden och med våldsam bastighet samt följd sf det ursinniga tjuter från minst tjugo strupar borifördes af s:römmen. — Schanhatta, jag kommer! utropade jag för att jugna min skyddsling och tillika hindra att kon företog något till min räddning och derigenom utsatte sig och sina följeslagare för nya faror; -— Schanhatta, jag kommer! och ännu hastigare än den höjda tomahawken sänkte sig, hastigare än den med kni:ven beväpnade handen utsträcktes, eller den befjädrade pilen hann lemna bågsträngen, störtads jag mig med ett väldigt språng från höjdon af strandvallen samt öfvor de nästan