Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1866, sida 2

ställning smugit sig ned mot stranden, en kort sträcka söder om hjorden, och hade försvunnit der. — Bort till båton! svarade jag lika så sakta och ifrigt, -— men långsamt och utan att förråda oro; vi äro kringgångna, och det åtorstår oss ej två minuter till räddning. Håll allt i ordning till att ögonblickligen sätta af, och aflägsna er vid mitt rop antingen jag är hos er eller cj. Den unge mannen lydde mitt råd, hvarefter jag vändo mig åt det håll der jag förmodade arbetaren bofann sig. Jag upptäckte honom snart hora ban med bössan på axeln bemödado sig stt framdrifva några tillbakaskyggande hästar. Men innan han varseblef mig eller jag kunde hviska en varning till honom, märkte jsg vid det svaga skenet från den rärmaste, nästan nedbrunna lägerelden, alt en man uppresto sig ur gräset bakom honom och utsträckte armen efter hans bössa. En vidobaske skiljde mig från dom båda, hvinkot bidrog till att ingendera af dem såg mig i den mörka bakgrunden, men indianen hade ännu icke vidrört bössan, då jag redan stod framför bonom, hvarvid min bössa bo skref en halfkrets i luften och träffade hans hjossa med den kraft att kolfven splittrades, och vår fiende störtade ljudlös till marken. — Fort till båten! ropade jag till den bestörto arbeteren, — fort till båten om lifvet är er kärt! I samma ögonblick ljöd ur det närmaste snåret en gäll hvissling, och dorefter följde ott så fruktansvärdt indianskt tjut som om hela Missouridalen hade varit uppsylld af roflystra infoåda krigares vilda gestalter. Dot afgruråslika larmet var för arbetaren en bättre sporre till skyndsamhet än alla mina bofallniugar. IIan ilado bort som on