Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 mars 1866, sida 2

i Missouris skummande böljor. Vattnet slöt sig brusande öfver mig, och till hälften bortryckt af strömmen, till hälften genom de ansträngningar jag gjorde för att undgå de fiendtliga pilarne, uppdök jag åter först på några och tjugo stegs afstånd. Båten betann sig redan ett kort stycke före mig, men att upphinna den låg emellertid ej i min plan, desto mindre som jag likväl ej hado kunnat bestiga den utan att vid första försöket rubba jemnvigten och kantra den. Jag åtnhjde mig således, obekymrad om pilarne, hvilka hväste i vattnet rundtomkring mig, att uppmuntra Schauhatta genom ett rop. Ett dylikt, men svagare rop från båten sade mig att den trogna flickan hade förstått mig samt betraktade oss såsom räddade, och alitjomt bibehållande samma afstånd från hvarandra styrde vi kosan rot don södra spetsen af ön. Plötsligt tyckte jag mig märka att det ungefär trettio steg långa afståndet mellan mig och båten förminskades, och jag blef verkligen förskräckt då farkosten straxt derefter började att vagga häftigt och med stor hastighet åter började nalkas den fiendtliga stranden. . — Håll er midt i strömmen, annars drifva ni förbi ön! Neå i vattnet hvar och en som kan simma! utropade jag, i den tron att farkosten höll på att sjunka. I samma ögonblick intrasslado mina fötter sig i linan, hvilken synbarligen hade blifvit ryckt ösverbord vid arbetarens hastiga embarkering, och samtidigt anade jag af glädjejutet från de vid landningsstället församlade llenderna, att man der hade upptäckt den nastigt utlöpando linan och tillika insett huru len skulle kegegnas till vårt förderf.