ö Göteborg den 14 Mars. Theodor Parker. På ot annat rum i dagens blad meddela vi en subskriptionsanmälan till fyra delar of Theodor Parkers skrifter. Denna anmälan inledes med det enthusiastiska utropet: Theodor Parker — det nittonde sckleis Luther! Och derefter utvecklas betydolsen af denno nyo reformetors uppträdande, mäktigt i ord och handling, derutinnan att han är kallad att återinföra religionen i det praktiske lifvet, i sivnelagets djup och, såsom en följd deraf, i alla de bandlingar, som äro sinnelagets frokter, de frukter, efter: hvilka man äger rätt och pligt att bedöma Get träd, som burit dem. Och derna nya anda ställer ann älaren såsom en motsats tjll den religion, som utgör blott en belgdagsdrägt, h-ars bårare troget iakttaga sabbaten, för rit vara deroz ellan tå mycket mera obesvärade. Vi vilja ej granska gIitigheton sf detta den varmkjertade anmälsrens omdöme om vår närvarande statskyrke religion; men vi tro reed honom, att Th edor Parker är kallad alt utöfva ett djupt och varaktigt infly tande på denna tids och alla tiders religiös åsigter och stämrirg. De förra hafva länge befonnit sig i stor förvirring. Kristendomen är bruten i några större s. k. kyrkor, och dessa brytas ytterligare i sektor, ef hvilka hvar och en gör anspråk på att ega den enda saliggörande bekännelsen eller tron, olhiså inbördes sörkättrande och försöljende hvarsdra. Någon större allmän bekännelse, i hvilken de alla kunna uppgå, har bittills ej framträdt, än mindre någon sådan, i hvilkon äfven icke-kriztliga kyrkor kunna tillika nppgå. Det är dock gifvot att innan detta skett, bar den högste, sanna uppfattningen af Gad och Hans verldsordning icko bli vit sunnen. Det är likaså gifect, att menuiskoanden måste sträfa till detta höga, om ock eflägsna mål, målet för dess aning, för dess längten, för dess forskring, för dess kärleksoch rätts-medvetande, för, med ott ord, dess religiösa lif. Har Theodor Parker funnit denna lösning? Vi våga ej besvara denna fräga jakande, ty då läge målet siltför nära, och så innerligt man måste önska detta, har men, vid blicken på den menskliga utvecklingens långa cch mödosamma bana, svårt att tro derpå. Men vi äro öfverlygade att denne man har tagit ett stort steg mot sanningens slatliga mål, och detta är redan mycket. Parker har ej heller gjort anspråk på att hafva gifvit monniskorna några gudomliga sanningar till skänks; le böra sjelfva tillegna sig dem genom egen wöda, egec sökande, egen pröfning, egen allvarlig håg. Han tilltror sig ej, i likhet med mången nyss från seminariet utgången sacri ministerii adjunkt, att kalla sina ord för Guds ord, hvilka åbörarne skola blindt anamma, så framt den eviga seligheten är lom kär; utan han manar dem till eftertanxd och leder dem på vägen till sanningssörandets mål. Men en sordran framställer ban vonslöst och omutligt: hågens förädling i anningskäriek, i samvetszrannhet, i mennikokärlek, hvilka alla blott utgöra mo JF och uppgå i det religiösa medvetandet. Och med allt detta — med denna pyofoiska predikan mot folkets synder; med lenna okufliga handlingskraft, som trotsar nenniskostadgar och förföljelser, när det gäler att rädda den sattige svarte slafvon unlan den roflystne slaffångaren; med denna rinnande religösa hänförelse, som drifver nor än ett Rinivch i den nya verlden till DE mg AR ENE PERNESE