Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 2

fråga om dess tillvaro såsom en sjelfständig stat. Sakerna voro ställda på den spets, att mogno och laglydige män måste, för att rädda fäderneslandet, träda i omstörtningens tjenst, och snart var den nyss egenmaktigo regenten en fånge i sin egen borg. Med envåldsmaktens störtande — gom blef en följd af katastrofen den 13 Mars — hafva ock palatsrovolationerna upphört; de sodnaro stå i dot närmaste kansalsammanbang med den förra, hvarom sednast furst Kasas odo burit ett nytt vittnesbörd. Så skola alla revolutionor upphöra? i den stund den starka och goda folkviljangkan göra sig gallande på fredlig väg, i representant-församlingen och, genom denna, i regentens rådkammaro. Också har från och med den 13 Mars 1809 revolationernas tid i Svergo upphört. Derförinnan voro mollantiderna ej så långa. När vi från denna dag till den som i dag är räkna 57 är, så utgjorde epoken från 1789 till 1809 blott 20 år; från 1772 till 1789 biott 17 år (tillsammans 37 år), fråa 1719 till 1772 53 år, från 1680 till 1719 39 år, från 1598 till 1680 82 år, (denna opok delas dock af 1634, då en ny grurdlag lade makten i adelns hand), från 1568 till 1598 30 år, från 1521 till 1568 47 år. I sjelfva verket har alltså vår historia icke någon epok af ett nära nog oförändradt statsskick så lång som tiden från den 13 Mars 1809 tillden 8 December 1865. Och när förändringen då skedde i den representativa ordningon, lomnando de båda statsmakternas inbördes förhållande orabbadt, så skodde den i sjelfva verket efter 56 års förbidan. Nationens sjelfbehorrskaing och tålamod krön tos omsider med framgång, men grunden dertill låg utan tvifvel i den under tiden rådande fria yttranderätten, som gaf laft åt hvarje doldt missnöje, äfvonsom i den under samma tidrymd alltmer utbildade sociala sjelfstyrelson. Der denna frihet ej finnes, kan en dag sådan som den 13 Mars öfverraska on förblindad regent, utan att haft derom ringaste aning. Samma män, hvilka mest böjt sig för hans nycker och som mest närt hans tankar om egen maktfallkomlighet — samma män äro nu de som först öfvergifva honom. Det utgör ett vackert drag i det svenska folklynnet, att man aldrig firat den 13 Mers såsom någon högtidsdag, oaktadt dertill fannits en stor anledning, ty denna dag var i sjelfva verket en räddningens dag för nationen. Man har hållit och skall alltid hålla i vördnad 1809 års män, som utförde det svåra värfvet; men man har ej velat fira revolutionsdagen, för att ej fröjdas öfver olyckan, äfven då den var så sjolfvållad som här. Deremot skola vi alltid kanna fira med oblandad glädja den 7 December, ja äfven den 8, ty den seger, som då vanns, var en stor moralisk segor. Men gerna må minnet af den 13 Mars återkallas för vår tanke, ty det gifver ämne till allverliga betraktelser hos både styrande och styrda. För nationen utgör det en alltid lefvande I maning att aldrig mer lägga sina öden i en enda svag dödlig menniskas hand, äfven om framgången åt någon vigtig sak skulle kanna I dermed för tillfället befrämjas; utan att fastmer så värna sitt statsskick, att lagen — uttrycket af folkets rättsmedvetande — står sorubbligt öfver alla; för regenten utgör detta minne en erinran om det fåvitska, ja, olycksbringande i en makt, som lätteligen hänför honom till förvillelser, hvilkas följder han ej skådar förrän vid ett plötsligt, bittert uppvaknande. Den lagbundna regenten och den lagbundna folkmakten stå fria från sådana faror. Sammanknytas de derjemte utaf do moraliska banden af förtrosnde, aktning och tillgifvenhet, så bilda de tillsammans en stark makt, stark icke blott genom förmågan att föra nastionen framåt mot civilisationens högsta mål, utan ock genom sitt varaktiga bestånd. För en sådan makt, för ett sådant förbund finnes ingen Trettonde Mars.