Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 2

tade farkosten fee am till videbuskarno, och bastigare än inlastningen hado skett, befordrade vi lasten ur hand i hand upp på torra landet. Knappt hade jag räckt den mig närmast stående negern det sista af lasten, så befann jag mig åter med Schanbatta i båten, och med försigtiga rörelser sköto vi den åter ut i strömdraget. Denna gåvg hade vi större besvär att hålla den vaggande farkosten i jomnvigt, ty emedan de på stranden befintliga kamraterna ifrigt halade in linan, så blefvo vi, genom de nästan i motsatt riktving från hvarandra verkande krafterna af männen och strömdraget, bäftigt kastade mot stranden så långt nedanför embarkeringsstället som linan nådde. Det lyckades emeollertid våra förenade krafter att snart åter släpa upp vår farkost till inlastningsstället, och likasom don första gången började vi först att intaga en last af effekter såsom ballast och att jomnt fördela den på botten af båten. Två man måste stanna qvar för att skydda hästarne; vi kunde följaktligen medtaga desto mera saker, och då vi för andra gången stötte ut från stranden, kunde vi glädja oss åt att utom de större och mera umbärliga eftekterna skulle indianerna ej mera fiuna något värdefullt byte. Lyckligt uppnådde vi ön, och hastigaro än första gången återkommo vi till embarkeringsplatsen. Emedan Schanhatta hade följt mig öfverallt, så besunno sig utom oss endast Dalefields äldste son och den ene arbetaren ännu qvar på stranden. Innan vi inskeppade oss ämnade vi drifva bästarne ned till stranden och derefter ut i floden, eller åtminstone så nära kanten af den branta sandsluttningen, att de genom sin tyngd måste halka ned jemte len lossnande mullen.