Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 1

i en trakt, som jag känner särdeles väl, tillade jag uppmuntrande, — vår belägenhet är således icke så betänklig som man skulle tro vid ett flyktigt skärskådande. Då jag hade slutat styrde hvar och en sin häst fram till mig för att genom en bjertlig handtryckning tillkännagifva sitt fullkomliga förtroende till mig, och sedan Dalefield derefter gifvit sitt folk förhållnirgsorder, och Kate egnat mig en innerligt tacksam blick, satto jag mig åter i spetsen för tåget. I stället för att enligt min ursprungliga afsigt lemna klyftan och färdas framåt öfver den närmaste sträckan högland, följde jag indianernas spår i sjelfva klyftan. Som jag väntade förde de redan efter några hundra steg upp mot den norra sluttningen. Gräset, som indianerna hade nedtrampat, var belastadt af dagg, deremot hade den föregående dagens sol ännu icke torkat den upprörda, fuktiga sanden. De förmenta röfrarne hade således passerat stället under den första hälften af natten och befanno sig troligtvis redan i det gömställe, hvarifrån de tänkte ösverfalla oss under den följande natten. Icke nog med att vi drogo förbi det ställe der spåron slatade på vår väg, utan jag tog äfven af i den mer mot söder ledande förlängningen der klyftan delade sig. Jag lade derigenom icke blott ett större afstånd mellan oss och våra förföljare, utan dessa måste äfven, om de sågo oss inträffa i Missouridalen, få den öfvertygelsen att vi hvarken hade korsat deras spår eller ens hyste någon aning om deras närvaro. Ännu en halftimmas färd förde oss slutligen in i sjelfva Missouridalen. Den låg jemnhögt med botten i de på alla sidor utmynnande klyftorna, så att den högt belögaa präriens sluttningar bildade dalinsattningen sä