Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 13 mars 1866, sida 1

hofslag att hennes fader eller någon af hennes bröder befann sig tätt bakom oss. ÖDen bär natten är lyckligt öfverstånden! utropade Dalefield i nästa ögonblick samt föranledde mig derigenom att stanna; — intet spår af indianer så långt ögat når; vi kunna således hoppas att obehindradt uppnå Missouri och derefter Fort Union. — Ju mindre våra fiender visa sig, desto större skäl hafva vi att vara på vår vakt, svarade jag tillräckligt högt för att höras af alla och tillika uppmana till fortsatt vaksamhet; — jag skulle misstaga mig mycket på dem, om Svartfoten efter en första motgång afstod från sitt med så mycket tålamod och öfverläggning inledda förehafvande; men i hvarje fall hafva vi utsigt att få förblifva ostörda under dagen. — Min vilda dotter tycks känna sig tryggare i ert sällskap än i vårt, fortfor Dale field och räckte Kate hjertligt sin hand, — jag hoppas att flickan inte har plågat er alltför mycket med excentriska frågor och infall. — Der ser ni, herr Wandel, hvem som är vår hustyrann! utropade Kate med sit melodiska skratt, innan jag hann svara något på Dalefields yttrande; — inte nog med att jag, af kärlek till de mina, löper fara at afträda min blonda skalp åt en blodtörstig indiansk krigare, bör jag inte en gång anför tro mig åt den säkraste och erfarnaste med: lemmen af vårt sällskap! Om jag nu till exem pel hade nådigt tillstånd att för en minu vara, om icke hustyrann, dock resebefälhaf vero, så skulle jag, som jag nu gör, pek: med min högra hand mot den der öppna pla nen invid bäcken och derefter kommendermed stentorsstämma: Rikta er kosa dit bort der skall rastas efter den långa nattmarschen