Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1866, sida 2

hennes modersmål hemtade, indianska bil derna. Sedan hon några ögonblick förgäfves af vaktat ett svar af mig, började hon ånyo: — Min vän har så klara ögon, men de äro ljusare än Schanhattas; ser han således annorlunda än hans dotter? Ser han icke att den fremmande, bleka damen är skön oct eger ett hjerta så vekt som härmfogelns klagan? — Ja, mitt barn, jeg tycker att den frem mande damen är mycket vacker, och jag vet också att hon, utom sin ovanliga glädtighet äfven eger ett ädelt sinne, svarade jag med värme. — Min fader tycker således om den frem: mande, sköna flickan, återtog Schanhatta ha stigt, — och hennes ögon säga äfven att hor tycker om min fader. Då Mandanernas bark: kanoter gungade på Missouris vågor, var Schanhatta endast ett barn. Men hon hade ögon och såg att då en ung krigare tyckte om en ung squaw, betalte ban henno rikligen med hästar och täcken och köpte henne af hennes föräldrar, hvaretter han tog henne till sig i sin wigwam, och endast döden skiljde dem gedermera från hvarandra. Herrskar samma bruk bland de hvita? Min vän har aldrig talat med mig derom. — Bland de hvita herrskar samma förening för hela lifvet, men formerna äro olika, svarade jag öfverraskad, ty jag gissade redan Schanhattas afsigt med dessa frågor. — Så må min vän begära den sköna, himmelsögda flickan till hustru, hon är god, hon skall jemna hans lefnads väg; hon är god, hon skall inte förskjuta den arma Mandanflickan. (Forts.)