Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1866, sida 2

tat något? Likasom barnet, hvilket hvilar på moderns armar, leende och obekymradt betraktar de rundtomkring uppflammando lågorna, hvilka lägga det kära hemmet i aska, så väckte min närvaro känslan af den fullkomligasto trygghet hos hanne gent emot de mest hotande faror. Hon ansåg mig och gig sjelf såsom fullkomligt osårbara, och just detta blinda, hängifna förtroende till min öfvorlägsenhet och ofelbarhet var orsaken att hon blott framkallade glada bilder för sin själ, medan jeg sjelf ofta tänkte på do ail varsammasto saker. — Min trogne beskyddsre skall föra den sköna bleka flickan samt de öfriga i säkorhet, började hon med dämpad röst, sedan vi genom en blick bakåt öfvertygat oss att de sista af tåget hade välbehållna uppnått elätten, — jag gläder mig, ty det är goda menniskor, som min beskyddare har undanryckt den elake Svartiotens hämd. Och amerikanskan är så skön som en klar vårmorgon; hennes hår är färgadt af den uppgåendo solens strålar, och den molnfria himlen synes i hennes ögon. Hon talar icke, hon sjunger; men hon sjunger som don glada härmfogeln och into sorgligt som den döende svanen. Hon är en dam, men har en krigares modiga bjerta. Hon förstår att steka fett villobräds kött på glöden, och kennes hand darrar icke, då hennes fingrar omfatta bösskolfven. Schanhatta tystnade här likasom hade hon väntat några ord af mig. Jag deremot bibehöll tystnaden; endast alltför mycket var jag af hennes mening, och i det jeg erinrade mig dagens tilldragelser, ja, hvarje ord, som Kate hade yttrat till mig, fröjdades jag til lika hjortligt åt det sätt hvarpå Schanbatta på sin brutna engelska öfversatte de från