Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1866, sida 1

bössan; men vill min vän köpslå med mig om sin antilopögda squaw, så är det desto bättre för konom; ty Svartfogel herrskar öfver prärien, han kan taga hvad han vill utan att derför gifva ens ett hår af sin eländigaste hästs mahn. — och jeg åter herrskar öfver dig, min vän, svarade jag fast besluten att drifva saken till det yttersta för att göra förrädaren oskadlig; — du får inte igen bössan, du skall följa mig utan bössa till den stora floden, och sedermera kan du gå hvart du vill. — Tillbaka! utropade jag nu, då jag märkte att indianen tog ett steg framåt, — tillbaka, fnnars slitas vargarne i morgon om dina en Jag hade emellertid knappt talat ut, förrän indianen nedföll till marken likasom träffad af blixten. Förlitande sig på att jag endast i yttersta nödfall skulle begagna min bössa, hade han tagit sin tillflykt till denna list för att framförallt undandraga sig mitt skott. Jag trodde naturligtvis att han ämnade bemäktiga sig sitt gevär, och lutade mig hastigt ned efter detsamma, och till min lycka, ty i samma ögonblick kände jag att fjädrarne af ett pilskaft vidrörde min hattkulle och att han således hade ämnat träffa mig i ansigtet, hvilket troligtvis haft dödliga följder på detta ringa afständ. En andra pil snuddade förbi min skuldra, utan att såra mig, och derefter förrådde bullret af stenarne, som lossnade under hans fötter, att han skyndsamt aflägsnade sig. Visserligen såg jag hans skepnad glida bort lik en mörk skugga öfver den likaså mörka, ojemna marken, men jag aktade mig att genom aflossandet af mitt skott släppa mitt öfvertag ifrån mig. Men äfven om ljuset hade gynnat mig, skulle jag hafva tvekat att döda