Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1866, sida 1

men jag upptäckte vid skenet från de ännu brinnande, ehuru kringströdda qvistarne att han, genom en hastig rörelse med axlarne, kastade det på hans rygg hängande kogret med den dervid fästade bågen framåt, så att han kunde nå det med händerna. — Min vän talar med två tungor; hvarför ljuda hans ord här uppe annorlunda än der nere? frågade jag, medan jag noga observerade Svartfogels händer. — Svartfogel är en höfding och den starkaste krigaren i hela sin stam, svarade indianen, — han anser det onödigt att besvara alla sin bleke väns frågor. Föröfrigt eger min vän en mycket snabb tunga, han frågar mera än det passar en man; endast qvinnor bekymra sig om saker, hvilka ej angå dem; den unga, hvita squaw tycks hafva gjort min vän för vek om bjertat. — Må min broder draga sin hand tillbaka från sin båge, återtog jag och spände hanen på min bössa, ty jag tyckte mig hafva märkt en misstänkt rörelse, — kulan i min bössa är lös, hon kunde träffa Svartfotböfdingen. — Ssartsogel är en höfding bland Svartfotkrigarne; hvem har att befalla öfver honom? En Svartfot gör som han vill, han behölver inte fråga någon. Vill min vän gå undan ett steg, så att jag kan taga min bössa? — Nej höfding, du får inte igen din bössa förrän du har fört dina hvita reskamrater välbohållna till Missouri. Du var en Minetareh, och nu är du en Svartfot; du har en klufven tunga, du är en lögnare, som förtjenar att gisslas som en hand af en hvits piska! — Alla hvita äro lögnare, en Svartfothöfding behöfver inte säga ett blekansigte sanningen, svarade Svartfogel hånfullt, — må min vän gå undan, min hand är van att bära