Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 9 mars 1866, sida 1

skyddade mina fötter så att ett loåjar ej kunde hafva uppträdt tystare, anlände jag efter fem minuters förlopp obemärkt så nära Svartfogel att jag kunde iakttaga hans rörelser i det svaga skenet från den numera redan uppflammande elden. Han hade ställt sin bössa bredvid sig mot ett klippblock, och omsorgsfallt lade han alltjomt nya, torra qvistar öfver lågorna för att låta dessa uppstiga allt högre och ej utbreda sig åt sidorna. Slutligen befann jag mig endast några steg ifrån honom. Det var troligtvis redan för sent att tillintetgöra eldens afsedda verkan, ty den lilla eldkolonnen på den högt belägna punkten kunde varseblifvas vida omkring; deremot trodde jag mig här finna det bästa tillfälle att göra förrädaren oskadlig, och en gång för alla hindra hans förbindelser med sina kamrater. Medan jag ännu öfvervägde på hvad sätt jag säkrast kunde få honom i mitt våld, märkte jag plötsligt att han steg upp för att bland stenarne söka ett nytt förråd af torra qvistar. Jag lät honom aflägsna sig endast fyra eller fem steg, hvarefter jag med hela min kraft och vighet störtade mot hans qvarlemnade bössa. Indianen hörde att något ovanligt tilldrog sig bakom honom och studsade; men då han vände sig om för att utröna orsaken till bullret, stod jag redan framför elden bredvid hans bössa och höll mynningen af mitt eget gevär likasom tillfälligtvis emot honom. — Min vän tycker väl into om ensamheten, emedan han tillkallar sin frånvarande kamrat, började jag i fast ton, medan jag med foten åtskiljde den mig bländande elden. — Eger min frånvarande kamrat en ufs ögon, så att han kan fiona rätt på oss under natten? frågade indianen fullkomligt lugnt,