talade åsigt. Det vore ett moraliskt nederlag för grefven, och det vore intet annat tal:n önskade, Sedan må grefven göra hvad han vill, men adeln borde vidhålla sitt beslut. Mången hade sannolikt undrat på, stt til. så interesserade sig för flottan, då han ej tillhörde detta vapen, men man kan ioteressera sig för landtbruket. fast man ej kan sköts plogen, mav kan älska industrien, fast man ej är industriidkare, och tal. hade alltid xut sitt fosterland ech ofia tänkt på hvad det har att göra för att det ej skall bebörva uppgifva sin politiska betydelse och för att kunna blanda sig i mensklighetens stora angelägenheter. Bästa medlet dertill vore sammanslutning med en natiov, som har gamma språk, samma seder och samma interessen som vi, men derför hade han ansett nödvändigt för oss att ega en marin, som kan förena våra långa kuster med dess mårga öar. lIustaf II Adolf bade ej vågat gå öfver till Tyskland, om han ej haft en marin, som skyddat vära kuster, Carl X hade ej vågat att gå öfver till Seland för att sörvärsvo oss Skåne, Halland och Blekinge, om ban ej haft en marin som skyddat hans örvergång. och då Carl XI vid tredssluten återfick sina länder, ej till följd af n vid Lund, utan genom Frankrikes maktvore att återskapa den marin, gom danskarre under kriget förstört. Och om tal. ginge tillbaka till de senaste händelserna, trodde man väl att Slesvig kowmit till Tyskland, fast det klarats att våra dyrbaraste interesgen låge i Sle vig, trodde man väl att detta skulle skett, om Nordens merin varit såden att den kunnat förJaga några tyska korvetter och kanonbåtar? Om vi haft en flotta, som kunuat möta den ryska redan i Finska viken, så hade vi varit skyddade. Men ehuru Rysslands flotta, både bvad personalen och i synnerhet hvad materielen angår, till följd af landets rikare resurser fått en sådan tillväxt, att vi ej längre kunde mäta oss med donsamma, så hade ban dock trott, att dot för oss vore af stor vigt, i synnerhet då Preussens flotta får utveckla sig, att ega on marin, som kande värna vår kandel och våra kuster. Ilvad ainge deremot grefve von Platens förslag ut på? Jo, på att inskränka vär flotta till det minsta möjliga. Detta skärgärdsartilleri blir, när de nuvarande sjömannabildade ojficerarac utdött, blott en garnisons och infanteritropp, och derför skulle han i sista stund motsätia sig grefvens förslag. Ilan hade ofta kämpat mot grefven på detta rum, hvarvid grefven haft ställningens öfverlägsenhet och detaljkunskapen på sin sida, och om tel. nu afstode från sin prapositior, vore det blott för ait förena sig med herr Skogman, och det gjorde han för fåderneslandets bästa. Hr Lagerberg, S., replikerade frih. K inckowström och ansäg det skola blifva ganska fördelaktigt, om Waxholm blefve flankeradt af ett försversvapen, som sedav, om så behöfs, kan draga sig tillbaka till Mälaren. Ir Adlersparre trodde varmt på nyttan af den föreslagna reorganisationen och kunde derför ej uraktiåta art besvara de anmärkningar, do föregående talarna tramkastat. Ilan ansåg dock br Brakelas yttrande on de snabbgående korvetterra både rätt och och frambar horom dertöre sin aktaing; men deremot nödgades han uppträda emot hvad kr Brakel för öfriet hade yttrat. IIan kunde ej godkänna hr Brakels påstående, att våra monitorers tjenstgöring ej kunde gå utöfver försvaret af vissa inlopp och sirategiska punkter i vår skärgård. Han påstod, att våra monitorer lika väl som våra forna linieskepp kugna uppträda hvar som helst å andra sidan om Östersjön, att de äfven kunde gå öfver Nordsjön till nordligaste delen af norska kusten, ifall det erfordrades ait der bevaka våra intressen. IIan kunde ej heller godkänna hr Brakels påstående om pansarkanonbåtarnes tjenstgöring, att deres verksamhet skulle vara inskränkt till Stockholms skärgård och Mälarea. Han ansåg dem kunna blifva af stort gagn längs hela vär kust, så mycket mer säkert, som våra gamle roddkauonslupar enligt krigshistorien varit det, och desga nya pansarklädda äro en mycket fulikorligar s materiel. Man måste bestrida bef hr Brakels påstående stt sed slottan till skärgårdsartilleriet erarne bortgått, skulle de bl det sistnämnda vapaet ska ömanskap och blifva odugiigi ill betalhaivare å de små pansarbåterna. IIau var ötv rtygad, att den styrelse, som kan uppsostra dugliga olsicerare för örlogstjensten och ulldela dem det sjömanskap, som fordras för ocecansegliog, ätvea skall kunra uppfostra officerare til det lilla sjömanskap, som erfordras för skärgårdsnavigeringen. Han måste äfven uppträda emot frih. Klinckovströms påstående att de herrar, som vilja hafva ett skärgårdsvapen, afse detsamma endast h ge e från orlogsverslyttade oftien generös bjelp åt arnån. IIan för sin del ansåg skårgärusvapnets förna åliggaade vara: att försvara de vigtigare del at vär skärgård, att understödja dervaragde istningar, samt att dervid använda ej blott sitt artilleri, utean ock stängsel, uudervattensmiaor, torpedo-båten m. w. Han trodde äfven, att sedan po rna i skärgården blifvit brutna, vär slenden framrycker och landstigit, återstår för skärgårdsvapnet en stor rol, eburu den nu blir sekundär. Så visst som det är en sanning, att asgörande fördelar vinnas af den som kan aufalla sia motståndsre såväl från sjö som lavd, lika visst måste det äfven vara, alt ett flytande groft artilleri kan blifva af nytta för vår arme. Han trodde äfven att lätta lanästigniugs-fältkanoner, om för öfrigt väl betjenade och rätt placerade, skulie emot fleoden vara ej mindre verksamma derför att de blifvit framtransporterade af ett skärgårdsartilleri i stället för ett åkande eller ridande orotu tilleri. Med anledning af friherrens yttrande att rmen gerna skulle afstå allt bistånd från ett skärgårdsvapen, om armån fick öka titt auslag med de summor skärgårdevapuet kostar, så frågade han om friherren trodde utt svenska armen vid Raihan för något pris kade velat undvara de kanonslupar, som der frälsade armön från nederlag och fångenskap. I motsats till friherren rodde han rikets ständer gerna kunde ikläda sig det moraliska ausvaret för upprättandet af et sjelfständigt skärgårdsvapeu, enär våra lörfäder, som voro, enligt friherrens eget yttrande, ett praktiskt folk, under alla de många krig vi halt sedan 1743 baft ett sjelfständig skärgårdsvapen, skildt från örlogsflottan, men deremot