Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1866, sida 1

oledda företeg, dels emedan han trodde att ag ville närmare lära känna den bleka fliacan, såsom jag redan hade förklarat för hoom. Och jag villo verkligen lära känna Kato värmare, ty knoppt befunno vi oss utom hörnåäll från det öfriga sällskapet, så frågado ag henno om hon med sitt osöränderliga zlada lynne kände sig stark nog att leende omottaga underrättelsen om en hotande fara. Et drag af oro flög öfver det goda, väniga ansigtet, men i nästa ögonblick skakade hon trotsigt sitt vackra hufvud, så att lockarne lansade omkring henxres kinder. — Jag var nära att låta skrämma mig, atbrast hon jublande, — berätta de förfärigaste saker, och om jeg visar on min af fruktan, så vill jag erkänna att jag passar bättre bakom sybordet än i prärien. — Godt, miss Kate, bemöda er att visa ett sorglöst yttre och hör mig uppmärksamt. Jag, eller snararo vi, betraktas uppmärksamt of siendtliga ögon, var således på er vakt, förtro er blindt till mig och lyd min vilja utan att fråga hvarföre. Endast den noggrannaste lydnad för mina anordningar kan rädda oss; betänk att allas edra lif stå på spel. Om ni tror mina ord och skänker mig ert fullkomliga förtroende, så plocka som bevis derpå den första bästa blomma och gif mig den; Svartsogel ser oss; hans örnögon måste gäckas. Knappt hade jag talat ut förrän Kate gick ett par steg ifrån mig, och sedan bon hade plockat en röd blomma, räckte hon mig den med en graciös bagning. Dervid log hon vänligt, men det undföll mig ej att hennes hinder hade blifvit något blokare. — Ni halva blifvit skändligt bedragna tf edra förare, fortfor jig, medan jag fästade