Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 mars 1866, sida 1

IV. En nattmarsch. Ehuru Dalefield, hans söner och till och med bans folk ej längre kände sig fullkomligt trygga efter den ene förarens flykt, så anade de likväl icke att en fara hotade dem nästan omedelbart. Men jag kunde ej våga att meddela dem vårt gemensamma läge, ty dels vek den misstrogne indianen icke mera från min sida, dels måste jag undvika att försätta sällskapet i förskräckelse, emedan enskilda medlemmar derigenom icke blott skulle hafva blifvit svårare att leds, utan äfven ofrivilligt förrådt sig för tidigt för Svartfogel, och derigenom kanske påskyndat katastrofen. Jag beslöt således att för närvarando endast öfvertaga rollen af hufvudledare, hvars anordningar de öfriga hade att åtlyda. Jag kunde således icke blott gifva tecken till uppbrott när som helst och utan långa förberedelser, utan äfven afväpna och fängsla indianen vid första lägliga tillfälle. Eftermiddagen förflöt hastigt. Mitt hemliga samtal med Svartfogel hade ej blifvit obemärkt, och emedan jag visade alla ctt gladt, obekymradt ansigte, och ett godt förstånd tycktes herrska mellan mig och indianen, så lagnade man sig småningom åter. Man trodde sig hafva dömt förhastadt, och snart inställde