UTRIKES. FRANKRIKE. Som man torde påminna sig, innehöll throntalet några uttryck, hvilka bevisade en särdeles ömhet om påfvens verldsliga völde, och således raka motsatsen till da af kejsaron vid åtskilliga andra tillfällen uttryckta åsigter. Granier de Vassagnac lyckades att i försiaget till lagstiftande församlingens svarsadress insmuggla en ännu starkare betoning om vigten af den påfliga verldsliga makten. Oaktadi oppositionens motstånd mot dotta, i korthet framstäldt i ett af oss förut anfördt amendement och under adressdebatten uttryckt i ett lysande tal af Jules Favre, gick den paragraf i adressen, som rörde frågan, igenom i lagstiftande församlingen med den oväntade majoriteten af 216 röster mot 18. Att rösterna inom denna församling, såsom denna är sammansatt, strängt rätta sig efter den vind som blåser vid hofvet, bevisas bland annat deraf, att då år 1861 påfvens vänner i lagstiftande församlingen utgjorde 91 och förlidet år till och med endast 86, så hafva i år 216 samlat sig kring den påfliga fanan. Kejsarinnans politik synes alltmer och mer blifva rättesnöret för majoriteten i senaten och lagstiftande församlingen. I ett ögonblick, då den romerska frågan således ånyo träder i förgrunden, kan det icke vars utan intresse att ännn en gång framhålla den försto kejsarens åsigt om påtvens verldsliga makt. Af detta skäl meddelas följande akt, som jnuchålles i 19:de bandet at Napoleon I:s korrespondens, har asseende på det dekret som förenade Kyrkostaten med Frankrike och är en note från grefve Champagny, Frunkrikes dåvarande utrikesminister. Noten lyder så: ,För att göra ett slut på en diskassic, som är till skada både för religionen och kejsardömet, har kejsaren endast en utväg, nemligen den att återtaga Karl V:s gåta och återföra påäven till hvad han bör vara, i det han befriar påfvens andliga makt från de anfall hvilka riktas mot hans verldsliga. Jesus Kristus, med ursprung från konung David, ville icke blifva verldslig kovung. Undor århundraden voro grundläggarno af vår religion icke konungar. Det finnes ingen årlig lärd, ingen ärlig historiezkrifvare, som icko medgitver att påfvens vorldsliga makt varit till stor skada för religioren. Då under så lång tid stridigheter i dot inro satte Frankrike i oro, så lig orsaken härtill icha i Roms andliga utan i dess verdsliga välde. När stora nationer skiljt sig ifån kyrkan, så förefanns orsaken uti Roms maktisissbruk. Då en Julius t. ex. grep till vapen för att afskära återtåget för Karl VIII, så skedde detta ingalunda i påfvens intresse som pontifex, uten i havs intresso som verluslig herrskara. Från denna bkopblandiing af den ena makten med den andra, från det understöd som de ömsesidigt lemnade hvarandra för att gynna usurpationer på ena eller andra hållet, uppstod den nödvändighet, i hvilken vära förfäder befunno sig för återställande af gallikanska byrkans friheter, och den nödvändighet som i dag fört finnes är: sttekija den vorids liga makten fråa den audli Under 8 århuadradet bestod det ofta auvända medlet för att bringa påfvarre till sörnute deruti att