Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 5 mars 1866, sida 2

hängde från hans gördel och ända till sotterna ett skarlakansfärgadt tygstycke, likasom äfvon hans läderleggins och mokassiner voro sinnrikt och pittoreskt nog prydda med alla tänkbara indianska sirater, från de färgade glasperlorna och läderfransarne, till de fladdrande skalplockarne af dödade fiender. Ester Dalefields meddelanden om honom kände jag mig naturligtvis föranlåten att betrakta honom skarpare, eller snarare mera misstroget, än jag annars skulle hafva gjort. Men dervid undvek jag sorgfälligt att förråda mina hemliga tankar, ehuru jag knappt kunde betvifla att han anade min afsigt att missleda honom, likasom jag visste att han heldre skulle gifva en led af sitt finger än låta mig genomskåda hans planer. Han tycktes ej märka mitt annalkande, och ehuru han i mig måste igenkänna en trapper, såg han knappt upp, då jag tilltalade honom. — Minetarehs äro goda jägare, sade jag till den vilde krigaren och på Siouxspråket, — hvilket jag nu talade obehindradt, — de känna hvarje stig i skogen och prärien, de hafva talrika bjordar af sköna hästar och mera torkadt buffelkött än de kunna förtära. Jag undrar således öfver att en höfding gör blekansigtena en tjenst, som han kunnat låta sina löpare utföra. Eller är min röde broder kanske icke någon höfding? — Svartfogel är en höfding, svarade krigaren, likaledes på Sionxspråket, och samtidigt träffades jag från hans sänkta ögonlock af en blick, så hastig som blixten och så giftig som en retad skallerorms, då han rullar ihop sig till anfall och drager tillbaka hufvudet för att gifva sitt offer det dödande hugget. Schanhatta kände instinktmessigt Svartfo