kokarden. Rär han aflägsnat sig, gick Andersen fram till mig och sade med en rädd och sakta stämma: , Förlåt mig, herr löjtnant, men mina fötter ...Den stackars karlen hade marscherat flere mil, i snö och is, så godt som barfota. Jag nämnde sedermera härom till kaptenen, som då talade några vänliga ord med A. Dagarne förgingo; kriget skördade ständigt nya offer. Dyppelställningen anfölls; vår kapten blef sårad och jag förordnad till kompaniets befälhafvare. Det var en afton mot slutet af belägringen. Vi skulle på förpost i skyttegrafvarno mellan landsvägen och skansen n:r 6. En tjock dimma låg öfver hela trakten och det var omöjligt att se närmaste föremål. Kompaniet delades i 2:ne fältvakter, af hvilka den ena, under en svensk löjtnants befäl, stod vid sjelfva vägen och den andra, under en kommendör-sergeant, nedanför skansen. Fienden låg knappast 100 alnar från skyttegroparne och arbetade på en löpgraf i vår flank; vi kunde höra preussarne tala och anteckna hvarje af deras spadtag. Emellanåt kom en granat, lysande genom töcknet, gick hvinande öfver våra hufvuden och söndersprang i den bakomliggande skansen. I utbyte svarade vi med ett och annat skott; äfven vårt folk var vid godt mod, pratade med hvarandra och hade en välsignad matlust. I grafven låg någon fuktig halm, på hvilken manskapet satt, hållande geväret på armen. Jag ,visiterade vedetterne och hade nyss rådgjort med fältvakts-befälet om nödvändigheten att hafva en postering mellan skyttegrafvarne, emedan fienden eljest lätt kunde öfverrumpla dem, men vårt manskaps till ytterlighet drifna ansträngning kunde ej medgifva detta. I daggryningen föllo några skott på vår högra flank; preussarne hade begagnat sig af dimman och genombrutit vedett-kedjan. Den sprängda qvarlefvan deraf kom till mina vedetter, som redan sjelfmant gjort högerom och skjutit. Men äfven på venstra flygeln framsmög fienden ur sin löpgraf och besköt oss på kort afstånd. Vi försvarade oss så godt vi förmådde; det närmast till venster stående kompaniet hade förlorat en löjtnant och en underofficer; af mitt eget folk voro 2:ne man dödligt sårade; den svenske officeren tog ett gevär och sköt sjelf. Då susar hastigt en granat öfver mitt hufvud; vi höra en knall och förstå att den sprungit sönder. Jag tror den träffade, sade en lugn röst bredvid mig; det var Andersens. , Sätt dig, det är kanske ej så illa. ,Jo, herr löjtnant, jag fruktar — det är lungan, svarade han och den svaga rösten väckte hos mig en sorglig aniog. Kompaniets sjukbår kom nu till oss och karlen lades på densamma. ,Farväl, hr löjtnant, sade han; ack, det vore ändå hårdt om — jag skulle dö med den svarta kokarden. ,Var lugn! Så snart vi blifva aflöste skall jag tala derom med regements-befälhafvaren. ,Tack! Gud välsigne Ev! hviskade han och blef derefter bortburen. När det hade degats upphörde preussarnes eld och de ropade till oss: Icke mer skjuta, kamrater! Det var en herrlig dag. Vårlängtan bredde sig öfver naturen; järkorna sjöngo och tycktes omedvetna om de eldkulor som susade omkring dem. Bombarderingen blef häftigare än förut; men i skyttegrafvarne hade vi jemförelsevis bäst, ty det är en allmän krigssed att vedetter icke Iskjuta på hvarandra, då det till ingenting gagnar. Stundom flög dock ett granatstycke från skansen tillbaka på oss och borrade sig in i jorden. Vårt folk sade då alltid: ,, Ett misstag. Slutligen inbröt skymningen och vi blefvo aflösta. Då min rapport var aflagd hos regementsbefälhafvaren, som lofordade manskapet, begagnade jag tillfället att lägga ett godt ord för Paul Andersen och bedja att han måtte återfå sin national-kokard. Detta bifölls och nästa dag stod det på regementsorder. När regementet kort derefter icqvarterades i narheten af Augustenborg, begaf jag mig till sjukbuset, för att besöka den stackars Paul. Ulans bleka ansigte upplystes vid min åsyn likssom af en morgoprodnad, och tårarne stodo i hans trofasta ögon då han fick veta att jag kom I för hans skull. Det är snart slut, sade han och ett dystert allvar, dödens förebud, öfverfor hang anletsI drag. Du skall ej dö, Paul, sade jag i så glad ton som det var mig möjligt; ,jsg har läkemedel för dig, jag har din röd-hv:ta kokard. Du har åter blifvit uppflyttad i de tappres klass. I Gud välsigne er derför! utbrast han, snyftande af glädje. Han tryckte kokarden till sina läppar och kunde ej upphöra att betrakta den. Pattad af vemod såg jag på honom och tänkte på huru högt denne ,,enfaldige man stod öfver många andra, mera hedrade och bildade. Slutliligen hade han återhemtat sig och sade derefter, förstulet blickande omkring sig åt alla sidor: ,Herr löjtnant, jag vill nu yppa för er en sak, men den får ni ej omtala för någon, åtminstone — så länge min far lefver: jag har aldrig stulit. ÖIIvad! utropade jag. ,Du tillstod det ju sjelf, mina stackars vän. ,Ja visst, suckade han tankfull, ,,men saken är den, att — min far tagit verktyget. Han har en gång förut blifvit dömd till vatten och bröd för samma brott och nu skulle han kommit på fästniog. Han var en gråhårsman, Jag hans son,. och kunde rädda honom — skulle jag väl då besinna mig? Jag visste också, att hvad jag gjorde skulle djupt gripa honom och förbättra honom för beständigt; ty han var ingen dålig menniska och hade alltid älskat mig. Jag återsäldade blott hans kärlek och tog skulden på mig. Mia Gud, min Gud! stammade jag, ölverväldigad af denna själestorhet. , Står det så tilll Stackars Paul — hur mycket har du ej lidit under en oförtjent skam! Nej, nej, hviskade han, ,nu är ju allting godt. Ack hade jag blott bär mina hustru och — min lille gossel Jeg måste vända mig bort, ty tårarne störtade ur mina ögon och jag var nära att snyfta bögt. ha bullrande regementsmusik hördes i detta ögonblick från slottsgården. Jag tog mig häraf förevändning att gå till fönstret och söka hemta mig från den djupa rörelse jag erfor. När musiken tystnat och jag åter nalkades Andersen, åg han orörlig; ögat var brustet, kokarden hade han krampaktigt tryckt mot sitt bröst. Ja, Du är allting godt upprepade jag ofrivilligt och aflägsnade-mig tankfull, för att anmäla att ett ädelt hjerta upphört att klappa på denna jord, som sannerligen ej har öfverflöd på sådana. Kort tid derefter fick jag veta, att äfven fadren gått att förena sig med sonen i en vättre verld, der allt blir dem räknadt och — rillräknadt. Sjöfartsundorrättelser.