Den svarta kobarden. (Skizz från det sista danska kriget af en dansk officer.) En vacker dag år 1863 blef jag beordrad såsom ledamot i en krigsrätt. Målet gälde en soldat, som var anklasad för stöld. Han hette Paul Andersen och var född i Jutland. När den anklagade iofördes, såg jag i början på honom utan synnerligt deltagaude; svart väckte likväl hans bleka, sorgbundna, men öppna ansigte, hvaruti redbarhet tydligen låg utpreglad, min uppmärksamhet och kom mig att tinka på den menskliga naturens svagheter och de frestelser, för hvilka äfven den bästa menniska är utsatt. Framkommen till skranket och likasom då först vaknad till medvetande sf sin belägenhet, rodnade karlen märkbart och ögat skimrade, som efter en krossad tår. Ni är Paul Andersen, n:r 257 af 20:e bataljcnens 3:e kompani? frågade auditören. — ,, Ja, hr auditör. ,Ni är 25 år och gift? — ,Ja, ,Har ni barn? — ,En liten gosseÅlur gammal är han? — ,Ett halft årk. ,Ni bar arbetat på jernbroket B...t — Ja ,Hur länge? — tTre år. . ,Har ni förut varit straffad? — ,Aldrig. ,Vet vi någonting om ett verktyg, som nyligen blifvit saknadt på bruket? — Den anklagade teg. ,Polisdomstolen har skickat oss en afskrift af det förhör, hvilket hölls med er far, som också arbetar på bruket. Man bade ibörjan misstänkt honom, Är det sanntt? — ,,Jat, ,Han var förut straffad för stöld; men efter närmare undersöknius har misstanken fallit på er. Hvad nar ni att härvid anförak? — , Intet, herr auditör. ,Erkänner vi er skyldig till denna stöld? Andersen teg en minut. En häftig strid syntes försiggå inom honom; han tycktes vilja sjunka till golfvet, men det räckte blott ett ögonblick; snart rätade han ut sig i hela sin längd och sade med klar och tydlig röst: ,,Ja, hr auditör, jag är skyldig till brottet. Alla förvånades öfver denna enkla och öppna bekännelse, Än en gång såg jag på karlen med detta deltagande, för hvilket vi ofta ej göra oss sjelfve reda, och jag varseblef en glans i hans ungdomliga ansigte, som om det vore förklaradt. Likväl tänkte jag då alldeles icke på annat, än att han kanske var glad öfver att hafva besegrat sig sjelf och lugnat sitt samvete. — Efter ännu några ytterligare frågor bortfördes Andersen; krigsrätts-ledamöterna tecknade sina namn under protokollet och allt var slut. Några dagar sednare dömdes karlen, för första gången stöld, till 4 dagars vatten och bröd samt nedflyttning till 2:a manskapsklassen, d. v. s. han mistade sin röd-hvita national-kokard och erhöll i stallet en svart. Ej långt derefter utbröt kriget. Bataljonen formerades på regemente och förlades till Slesvig. Jag hade hvarken haft tid eller tillfälle att tänka på Paul Andersen, men hade hört att hans uppförande varit exemplariskt och att han, oaktadt den svarta kokarden, var aktad och omtyckt af sina kamrater. En enda gång kom jag att tala med honom. Det var på ätertåget från Dannevirke; vi voro på andra natten under marsch och gjorde ett ögonblick halt, för att inhemta eftersläpare, bland hvilka jag såg Audersen. Kaptenen, som nyss kommit till kompaniet och ej kände manskapet, tilltalade bonom något hårdt, serdeles gom han såg den svarta