Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 2 mars 1866, sida 1

en så egendomlig, ehuru obetydlig riktning uppåt, och ett så retande skalkaktigt leende ej hade spelat omkring hennes verkligon sköna mun; om vidare de bländhvita tänderna ej hade framskimrat så förledande mellan de röda friska läpparne, och det ljusa håret ej hade framträngt så yppigt under den lilla mössan, så skulle ej ögonen ensamt hafva kunnat utöfva den inverkan, att man alltjomt måste betrakta det leende ansigtet och förgäfves söka utforska hvad som gjorde det så intagande, oaktadt dess ingalunda klassiska form. Derjemte visade hon den herrligaste växt, och hennes händer voro så fina att man knappt kunde förklara huru de förmådde handtera det jemförelsovis tunga vapnet, och derjemte voro hennes fötter så små och välbildade, att de perlstickade mokasiner, som inneslöto dem, knappt hade varit för stora för min i detta hänseende så ovanligt gynnade Schanhatta. Hennes fantastiska drägt bidrog naturligtvis att framställa hennes behag i den gyansammaste dager, och ehuru tyget visade spår efter törnen, så kunde man likväl knappt tänka sig en nättare drägt än denna sammansättning af den skottska nationaldrägten och det indianska modet. Mest öfverraskades jag af den unga fremliogons hållning och rörelser, som så tydligt förrådde en vårdad uppfostran. På mig gjorde detta ett desto djupare intryck, emedan jag sedan flera år hvarken funnit eller sökt tillfälle att vistas i kretsar der hon var hemmastadd. Med andra ord, jag kände vid åsynen af den täcka, synbarligen fint bildade amazonen att jag, under årens lopp, omedvetet hade blifvit en fremling i de kretsar hon tillhörde. — Min far och mina bröder skola ej litet förvånas öfver att finna mig i godt sällskap,