mot kölden och snöstormarne i ett aflägset distrikt, som under vintern al lrig besöktes af hvita eller röda jägare, föroföll det mig som hade sommaroch höstmånaderna varit lika så många veckor. Jag hado försett mig med tillräckliga skrismaterislier; jag emotsås således den stränga vintern, — ehuru af an dra skäl, — med samma luga, hvarmod jag i det afligsna fosterlandet hade betraktat det första snofallet och dervid tänkt på don varma kakelagnen, de långa angenäma aftnarne och nöjena på isen och i rint upplysta salar. Medlen att kunna nedskrifva mins minnen fråa den första afdelningen af min lefnad voro en stor välgerning för mig, men icke mindre njatningsrika voro de timmar, som jag tillbragte med att undervisa Schanhatta, förbereda henne för det lif, hvartil jag hado bestämt henne, samt göra henne allt mottagligare för en högre grad af civilisation. Sålunda förflöto äfvon vintermånaderna hastigt, och jag observerade tidons längd endast derigenom att mitt manuskript oaktadt mina öfriga nödvändiga arbeten hade uppnått ett betydligt omfång, samt att on så märkbar förändring hado försiggått med don lilla, från vildmarken räddade indianskan. Mest varseblef jag denna förändriog då jag stroxt vid vårens början rustade mig till uppbrott, och Schanbatta biträdde mig vid inpackningen af det förvärivade pelsrerket samt dess lastande på hästarne. Hon hade nu tillbragt nära ett år under mitt beskydd och under denna tid utvecklat sig på ett förvånande sätt icke blott i andeligt hänseonhde, utan hon bade äfven blifvit större, kraftsullaro och skönare, så att jag elit oftare och med verklig lodsaad tänkte på att jag snart måste skiljas från henne, Men min välvilja för det tacksamma barnet