hennes fint tecknade mun, med dess osörlikneligt vackra tänder, så hvilade dock vanligtvis öfver hennes anlotsdrag ett tankfullt allvar, som erhell ett ännu mera karaltteristiskt uttryck genom de stora, melankoliska ögonen. Derjemte lefde hon endast för mig och var alltid beredd att biträda mig vid hvarje arbete eller följa mig till mina sållor. Men då jag berömde den skicklighet, hvarmed bon hado garfvat ett skinn eller stickat mina mokassiner, eller då hon märkte med hvilken belåtenhet jag förtärdo den mat bon tillagat, då strålade hennes ögon af tacksamhet, och tydligt förrådde do hennes sortjusniag öfver att på något sätt kanna vodergölla min välvilja och mina omsorger. Om sitt förflutna lif visste hon föga eller intet. Hon var ännu ett hjelplöst barn, då hennes stam nästan tillintetgjordes genom kopporna och det lömska anfallet. Hennes fader tillhörde de krigare, som man då antingen hade dödat oller släpat med sig. Sedan denna tid hade hon vistats hos sin moder och morbroder, hvilka tillsammans med några andra återstående Mandanfamiljer hade fört ett kringvandrande lif, till dess den förhärjande sjakdomen åter utbröt bland dem. Ingen fanns således, som hade någon rättighet till min vänliga fosterdotter; jag kunde betrakta henne såsom min uteslutande tillhörighet, och om jeg än ogorna tänkte på den tidpankt då jag skulle nödgas att skiljas från henne, så kände jag mig likväl rikeligen kelönad genom det medvetandet att hafva näddat en bland do sista af en utdöd stam, för att bereda henne en lyckligare lott i civilisationens sköte. Jag betviflade ej att hon var dotter till en hvit man, af hvilka flera lefde bland do olika stammarne såsom jägare och gillrare;