Tidigt den följande morgonen anträdde vi vår förd uppför floden. I stället för mina förra två hästar, hade jag nu fyra. Jag hade nemligen ur den lilla, numera herrelösa hjorden utvalt do båda djur, hvilka min skyddsling utmärkte säsom sin modors. Jag kunde hafva tagit flora, men min känsla uppreste sig deremot; äfven min följeslagerska visade, till min glädje, ingen last att rikta sig genom sina aflidna stamförvandters egendom. Vi redo på tvenne hästar, de båda andra buro våra saker, och vi resto såledos med så stor beqvämlighet, som man kunde önska i vildmarken och under närvarande förhållanden. Om nu min unga följeslagerska med indianskans egendomliga händighet sökte på allt möjligt sätt lätta, och verkligen lättade lifvet för mig, så erfor jag å andra sidan en verklig njutning genom umgänget med det oskyldiga och okonstlade naturbarnet. Jag botraktade mitt förhållande till henne såsom en helig pligt, hvilken Försynen ålsgt mig: att förbereda henne till en högre grad af civilisation, och derigenom lätta den ädla uppsiften för missionären, åt hvilken jag ämnade ) Se H.-T. N:o 1—49.