Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 28 februari 1866, sida 2

jag i grafven nedlade dess stelnade innevånare. Då hon återkom med qvistarne eftor en fjerdedels timmas förlopp, lågo redan hennes moder och morbroder fridfullt bredvid hvarandra i jorden. — Botäck dem med gröna blad, min dot ter, sade jag allvarligt, medan jag observerade den smärta, som aftecknade sig i hennes sköna ansigte. Hon nedsläppte mekaniskt en qvist i grafven, men derefter, likasom erinrade hon sig en vigtig omständighet, nedlade hon sin doftande börda vid grafvens kant, hvarefter hon skyndade bort till tälten. Jag anade hvad hon ämnade göra och hindrade henne således icke. Efter några minuter återkom hon, men bolastad med alla de föremål, som hon i hast hade kommit öfver. För den unge mannen medförde hon hans vapen och bjertfärgade stridsprydnader; för sin moder deremot några täcken, glasperlor, nålar samt hamptågor, och sedan hon sörsigtigt nedlagt allt i grafven till do döds, ditkastade hon en påse maiskorn och en knippa torkadt buffelkött. Först nu, sedan hon trodde sig hafva försett de dödas andar med det aldra nödvändigaste för deras sista resa, betäckte hon deras jordiska qvarlefvor varsamt med sassafrasqvistarne, hvarefter jag började att hastigt igenfylla grafven. Hvad jag hade väntat inträffade. Då den unga indianskan ej längre hade de vanställda liken för ögonen, lugnade hon sig, och likasom hon numera bade ansett mig som sitt allt, voro hennes skygga blickar beständigt riktado mot mina ögon likasom för att i dem läsa mina befallnivgar och önskningar. Redligt bistod hon mig att vältra fram stenar, och då vi slutligen genom en ansenlig