Göteborg den 28 Februari. Man bebefver ej hafva djupt inträngt i hi storiens anda för att inse, det vissa stors id6er, hörande till den menskliga utvecklin gen i dess helhet, gå orubbligt sin bans fram, om också tillfälliga hinder, någon gång betecknade af de flammande bål, som fortär: idbernas sakförare, trädt i deras väg och för stunden hämmat deras gång. Det finnes ingen naturkraft mäktigare och oemotståndligare än den sanna tankons, kärlekens och rättvisans. Det är ock just donna visshet, som gifver mod och dermed segerkraft åt stridsmannen. En sådan ide är folkfrihetens. Grundad rodan i den höga lära, som häfdade den enskiltes rätt gentemot myndigheter af verldslig och kyrklig art, och på samma gång framhöll hans aasvarighot, har denna idå utbredt sig öfver allt vidsträcktare samfundslager, intilldess kon i denna tid är redo att göra sig gällande för alla menniskor, n. b. försåvidt man har de civiliserade folken för ögat. Folkfrihetens id har inom de monarkiska staterna grundat den s. k. konstitutionalismen, hvilken innebär folkets rättighet att, genom utsedda ombnd, ställa sig vid den regerande statsmaktens sida. Häraf uppstår on dualism, gom ej kunnat undgå att leda till brytningar, då den ena makten ej vill gifva vika för den andra, och då deras inbördes förhållande ej blifvit klart bestämdt genom en öfverenskommen lag. Det är dock icke svårt att inse hvilkendera af dessa makter är den i grunden starkaste och hvilken som derföre skall, på sistone, bortgå med seger. Gifvet är likväl att en stat, hvari detta inbördes förhållande emellan de båda statsmakterna icke blifvit rätt ordnadt, befinner sig uti en ganska vacklande och osäker ställning. Dotta är fallet i denna tid med framföra lt Frankrike och Preussen. I det förra landet har solkfriheten genomgått flera stadier af öfverdrift och reaktion, hvilket förklaras deraf att Frankrike varit förkämpen för den stora idens realiserande i all dess vidd och sanning, hvadan det måst vidkännas idens födslovånda, under det andra länder tillegnat sig, i mer eller mindre mån, kampens resultater. Den första fransyska revolutionen är och blir likväl öfvergången till en ny epoki historien, men dess arbete är ännu icke slutadt. Frankrikes historia ifrån denna til har blott varit momenter i denna utvecklingsprocess, för hvilken ett århundrade är en ganska kort period. Det lider intet tvifvel, att ju Frankrike skall utgå ur densamma med icke blott summa höga nationalmedvetande, som det rodan eger, utan ock med en botryggad solkfrihet, omfattande samhällets alla kretsar, ailtså äfven den djupaste och bredaste. Men under tiden — innan denna strid är utkämpad — hrilar dess statsskick på en vacklande grund, och ingen kan säga i deg hvad som sker i morgon, ty den dag som är be ror på ett svagt menniskolif, ej på en fast samhällsordning. I Preussen är den politiska ställningen ännu mera osäker. Här står den ena statsmakten i öppen fiendskap mot den andra, och striden eger här utomdess en social betydelse, som gör den ännu farligare. Här besiuna sig nemligen nationens — hela preussiska folkets — representanter ej blott i strid mot konungamakten, representerad af en svag konungs förste minister, utan ock mot en ännu qvarlefvando bördsadel, som erbjudit den förra makten sitt stöd, för att af densamma uppehällas i creträdesrättigheter, som botas af den allmänna folkfriheten. Att ieke den farliga brytning, hvartill denna strid kommit, redan ledt till öppen revolution, beror väl derpå, att Tysklands medelklass ej vill ställa de stora materiella intressen på spel, som äro mäktiga i detta land. Och vi undra ej derpå. Man stör icke ostraffadt ett folks fredliga arhete i bildningens och det redliga förvärsvets tjonst, alldrahelst när man känner att den slatliga utgången är blott en tidsfråga. Sjelt