Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1866, sida 2

A —— 8 —— ren, hvilka emot sin vana vågade sig så nära intill menniskoboningar. Bekant med alla stammar, som genomströfvade dessa trakter, behöfde jag knappast frakta något för min egen person, men jag underlät ej att förbereda mig på oförutsedda fall och att hafva mina vapen till hands. Det såg nemligen ut som hade indiansk hömd åter rasat bär, och som en bekymmerlöst lägrad jagtafdelning hade blifvit öfverfallen samt skingrad af sina grymma fiender. Det fanns ännu lefvande varelsor i tälten, det visade fåglarnes och vargarnes skygga rörelser; men om dessa lefvande voro dolda fionder eller enskilda, med döden kämpande offer, det hade den erfarnasto prärijägare ej kunnat gissa. I hvarje fall tvekade jag ej ett ögonblick utt på ort och ställe förvissa mig om det forefallna, och om jag ej hysto någon lust att inlåta mig i on allvarsam tvist med möjligen ännu qvarverande röfvare, så ville jas åtminstone försöka om något bistånd kunde jemnas do af olyckan hemsökta. I en vidsträckt båge nalkades jag tälten. Vargserao betraktado mig visserligen misstroget, men i den tron att jag ämnade passera förbi, veko de ej från stället, ett säkert bevis att de ännu lelvande i det tysta lägret ej bestodo af stridbara män. Då jag slutligen gick rakt omot dem, årogo viladjnren sig undan till en närbelägen höjd, hvarifrån de betraktade mig ilsket, medan kråkorna och korparna ådagalade genom ängsligt flaxande och ett ergt kraxande gin förargelso öfver att så oförmodadt hafva blifvit störda. Djureas oväsen ökades vid mitt annelkande, så att hvarje annat ljud förtoga derigenom, och jag kundo hafva ännu omkrius