Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 februari 1866, sida 1

Här ligger jag med såradt knä bredvid det stenblock, som jag begagnar till skrifbord; nu har jag svårt för att skrifva, och ofta frågar jag mig: Skall jag blifva fullkomligt återställd, eller skola Schanhattas bemödanden visa sig vara fåfänga? Det kära barnet, med hvilken omsorg och skicklighet hon behandlar mitt svåra sår, och med hvilken rörande uppoffring hon vårdar mig! Hvad kan jag väl efterlemna åt den arma faderoch moderlösa ifall jag dör? Intet, intet annat än litet penningar och pelsverk, samt min af mig nedskrifna lefnadshistoria. Ack, detta är mycket, mycket litet, och i mitt hjelplösa läge kan jag endast försöka att fullborda mitt manuskript och derigenom öka dess inbillade värde. Men hvar skall jag börja? De sista månadernas tilldragelser hvirfla om hvarandra i mitt hufvud; men jag måste lugna mig; jag vill och måste börja der jag stannade, kort före mitt uppbrott i våras, således från den tidpunkt då jag landsteg i Newyork såsom en fremling utan hem. Och likväl, hvad hafva väl de tre första åren af min vistelse på det amerikanska fastlandet erbjudit mig? I sjelfva verket ingenting, som är värdt att omnämnas. Icke född till köpman, icke skapad till att fiona min jordiska lycka i förvärfvandet, och ofta icke fullkomligt tadelfria förvärfvandet af rikedomar, gjorde lifvet i den väldiga verldsstaden ett ingenting mindre än gynnsamt intryck på mig. Förbålanden och menniskor voro mig vedervärdiga, och utan att afvakta underrättelser från hemmet begaf jag mig genast veIsterut till S:t Louis, der jag hoppades att erhålla en anställning hos pelskompagniet. Såsom stor jagtvän och ej oöfvad i bruket af bössan, trodde jag mig ega alla egenska