Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1866, sida 2

ör att göra dig delaktig af civilisationens välsignelser ; men är väl den förfinade civilisationen verkligen en välsignelse för dig? Och hvem skulle då under nästa vinter dela min ensamhet, hvem skulle bistå mig i mina små hushållsbestyr samt åtfölja mig på mina uflykter till hästarne eller bäfverfällorna? Hvem skulle så prydligt sticka mina mokassiner, laga mina skinnkläder och koka min mat? Hvem skulle slutligen i skymningsstunlen, eller framför den flammande elden, mejan det stormar och snöar derute, förkorta iden för mig genom barnsligt prat, med skygg nästan ängslig uppmärksamhet betrakta min korppenna då hon flyger öfver papperet, och nuder arbetet de sena qvällstimmarne lysa mig med fettbestrukna stickor och barkremsor? Nej, goda Schanhatta, ännu ett år kan la stanna hos mig; du är ja högst fjorton :intrar gammal, och dessutom undervisar ja ifven jag dig. Men då du fyllt ditt sannoikt fomtonde år, då skall jag skiljas från dig och öfverlemna dig åt en presbyteriansk prestnans faderliga vård, och det skall bereda mig len största glädje att efter åratals förlopp iterse dig som en redlig landtmans bildade raka. Sålunda afslutar jag nu mitt vinterarbete ör att under minst sju månader anförtro det tt jordens sköte. Midt i min hydda vill jag äfva ned det, just der elden brinner, och mder de sista dagarne af min härvaro röra de glimmande kolen öfver mitt manuskript. en gammal eldstad söka hvarken indianer ler vargar efter nedgräfda skatter; till och ned de inföddas onda andar förlora sitt välerkorn framför en askhög och skola således emna mitt ,talande papper oantastadt. Men för att äfven i jorden skydda pappeet mot förstöring genom fuktighet och insck