Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1866, sida 1

och pipan skickade jag tillbaka till deras ursprungligo egare. Förberedelserna till resan och det fremmande lifvet i den så lifliga sjöstaden, genom hvilket jag måsto så att säga armbåga mig fram, bindrade mig att tänka närmare på win belägenhet och mina utsigter. Först då hafsvågorna med ett doft buller stötte emot de svarta sidorna af fartyget, som förde mig on oviss framtid till mötes, och då fasta landet försvenn som en smal töckenstrimma i fjerran, då först erfor jag åter denna känsia af sullkomlig ensamhet, hvilkon sedermora aldrig har lemnat mig. Sorgson satt jag på fördacket, sorgson betroktade jag den djupblå, rörliga skiljeväggen, som vExte med hvarje minut och obarmbertigt träogde sig emelian mig och mitt dyra hemland.— — — — — — — — — — Saön smälter på kullarne; Missouri vältrar oändliga iomassor mot Mexikanska viken, och undor jordytan rör sig ott organiskt lif som de första varma vårdagarne framlocka i dagsljuset. Vintern är slut; om några veckor bryter jag upp med hela min egendom for att vid närmaste handelspost afyttra produkten af minga vinterjagter, samt tillbringa sommaren och hösten på prärierna. Huru annorlunda och hurn angenämare har ej denna vinter förflutit för mig i jomförelse med do förra! Nedskrifvandet of min lefnsdshistorias första del beredde mig icko blott tidstörårif och tröst i min ensamhet, utan det tillskyada do mig äfven cn med glauje och vemod blandad rjutning. Ofta tyckto jag mig verkligen ännu en gång genomlefva dessa tider; menniskor och tillidragelser framträdde så lifligt för min själ,