Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1866, sida 1

relsen, till dess hon föravann ur win synkrets. Det var sista gångon jsg sammanträffade med den olyckliga; jag har sedermera aldrig hört talas om henne. Men i mitt minne står kon så tydligt framför mig med sitt godmodiga leende, den uttryckslösa blicken och den fantastiska prydnaden på det oordnade håret, att jag skulle kunna afteckna henne; och ännu upprepar jag ofta i mina tankar do sällsamma poemer, utbrotten af hennes sjuka sinne, hvilka hon så gerna sökte ställa i förtindelse med sin närmaste omgifning. Mina landstignipg vid Jesaitergärden, som jag i början ansåg för olycksbringande, visade sig snart vara en verklig lyckträff. Ty icke nog med att egaren både underlättade och möjliggjorde fortsättandet af min flykt, verkade det äfven välgörande på min nedtryckta sinnesstämning att under de sista ögonblicken af min vistelse i fosterlandet kunna rikta mitt minne med en vänlig, tröstande bild. Den kära Jesuitergården med sitt gammalmodiga yttre och det romantiska läget, med sina omfångsrika trädgårdar och smakfulla parkanläggnir gar, med sin menniskovänlige egare och skona, deltagande husmoder, med de ljuslockiga barnen och framförallt den trotsige, vioårige hustyrannen, allt framstår i de minsta detaljer för mitt minne! — Dit bort till Jesuitergärden och dess lyckliga innevånare flyger min tanke; ty jag återser väl er aldrig! Såsom den välvilligo herrn bade lofvat mig åde det äfved. Obemärkt anländo jag till lodlan, åcrifrån i vinpressen samt 1 ett ove voltradgärdamästarerum, och för första gången sedan min afresa från Frankfurt kunde jag boppss att få sofva i en god säng. Jag försågs med behöfliga kläder och linne