Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 26 februari 1866, sida 1

samma hade upprört henne haftigt och på en gång väckt henzes inneboende, förvirrade romantiska griller. Hennes uttryckslösa, men sällsamt glödsnde blickar förrådde att någontiog ovanligt föregick inom henne. — Herr grefve, här är er portfölj, sade hon högtidligt, i det hon räckte mig mina papper mellen gallerstängerna, — anse er nu som räddad. — Jag tackar er hjertligt, min kära sröken, afbröt jag den olyckliga, hvilken alltid hade visat sig så trogen och uppriktig mot mig, och för att ådagalägga min tacksambet, försökto jag att trycka en thaler i hennes hand. — Ödet låter icke besticka sig, ungo mam återtog den svagsinta och visade pengarne tillbaka; det var första gången hon uraktlät att gifva mig en svulstig titel; — förblif tro gen och ihärdig, förlora inte tålamodet, så skall ni förvärsva er segerns palm. Framtiden är oss dödliga förborgad, men ödet tillåter oss att med hela vår själ fästa oss vid aniogar och tillsklliga yttranden, för att lindra det brutna -bjertats qval. Sedan längre än tjugo år uppfyller mig samma längtan och hopp. Äfven ni, unge man, bör hoppas och och kom ihåg mig. Som brud sin band hon lado I hans, till återsvoar. Då fröken Brösselbach hade yttrat det si sta ordet vände hon sig om, utan att afvakt: något svar från mig, och med upprätt håll ning, den gröna baretten helt sposkt på sus och dva stickade kladningen arrahgaraa i rik: veck, oflägsnade hon sig tyst och mejestä tiskt. Tunkfall blickade jag efter den arma va