Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1866, sida 3

Du bleka andehamn, Förklådd i minnets drag, IIvad rätt ba vi i dag, Att nämna här ditt namn? När var din ära vår? Hvad del ba vi deri? När gick du här förbi? Hvar se vi här ditt spår? Da dotter af vårt land, Knappt sedd och tidigt flydd, Du sökte ej vårt skydd, Du sökte ej vår strand. Har du förgätit dem, Som vid din vagga stått, Hvi minnas vi din lott, När du förglömt ditt hem? Dock nådde dessa ord, Långt öfver frusna haf, Din solbelysta graf I Sverges fosterjord, Då skulle på dess rand Den kulna vintersnön Försmälta för en bön Om kärlek af ditt land. I djupet af ditt bröst, Der hviskade ännu En oförgätligt ljuf Och älskad barndomusröst. Men fostrad vid den famn Der Finland fordom låg. Du kom ej mer ihåg Att skilja deras tama. Ett lend var dig för trångt, Du körde den till; Och bvem H För det du blickat långt Och sett från hyddans härd Vid horizontens rand Ditt arma fosterland Uppvexa till en verldl Dock kärlek, kärlek var Allt hvad ditt lif förstått. Så mätes dig det mått, Hvarmed du mätit bar. Och öfver frusna haf, Der tidens storm gått loss, Strör Finland genom oss En blomma på din graf.