Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 februari 1866, sida 3

Fredrika Bremers minne. Af Z. Topelius. Plats för Iderna! Plats för de höga, Friborna tankar, som i verldens natt Likt gnistor tändas för vårt skumma öga Och alstra, lyfts, värma, Jysa gladt! De äro frön, af tidens stormar drifna, De fatta rot, de spränga klippans barm, De smälta isarna, och dagen randas varm För de förtryckta, sorgsna, glömda, öfvergifna. Hur länge bar ej Qvinnan utan klagan Sin ärfda lott, att, skonlöst kysst ibjäl, För mannens blick, som elfvorna i sagan, Ha tusende hehag, — men ingen själ! Än smickrad, firad, än förtrampad, bruten: Än vettlös, sysslolös i glitter gömd, Än släpande sitt ok, till tacklös möda dömd, Var hon från handlingen, från tanken utesluten. Då kom Ider. — då föll en klarnad strimma Af kristendomens ljus på Qvinnans stig. Stå upp! — ljöd ordet. — Slagen är din tiuma, Och halfva menskligheten tillhör dig! — Stum, tyngd af kedjor, tyngd af diademer, Förnam den fångna denna starka röst: En själ bär äfven du, o Qvinna, i ditt bröst! — Och ordet tog gestalt och vardt Fredrika Bremer. Hvem var kon? Verlden vet. Den frusna tåren Af vinterskyn begråter henne pu. Hon var en rioga qvinna. Ådetboren I verldens mening var hon icke ju, Ej ung, ej skön, ej rik med guld på änne. Dock fanns i nord eu qviana ej som hon; Dock stego furstarne med aktning från sin thron, Att trycka hennes hand, och folken hörde henne. När mången qväll hon sågs i tysthet smyga Att läka sår, dem alla andra glömt, Hvem visste då, att sig i denna blyga, Förvissnade gestslt en ande gömt, Som, mäktig att miljoners hjertan vinna; Trygg kunnat sluta verlden i sin famn, Om hon ej aktat mer, än glansen af sivt namn, Sin storhet framför allt, att endast vara qvinna! Det innersta, det högsta uti lifvet, Frid, sanning, kärlek, Gud och mensklighet, Var ursprungsordet, som blef henne gifvet, Och hennes ryktes enkla hemlighet. Men hvar hon gick, i hennes väg förmäten Stod fördomen i jättehög gestalt; Hvart hon i verlden såg, var Mannen ensam allt, Och Qvinnan, lifvets doft och hjerta, var förgäten. Då årog hon ut, — drog sjerran öfver hafven, Att leta uti mensklighetens barm Hvar nyckeln, den fördolda, låg begrafven Fill Qvinnans öde. — Och ida fick arm, Idn fick lif, gick ut att fanan bära För Qvinnans rått. Och den har fattat rot; Snart, snart fions ej en makt, som står den mer emot. — Det var Fredrika Bremers kallelse och ära! Begrafver uti vester hennes spår, öster trampar liknöjd karavanen De fjät i sander, der hon gick i går. Men ioga verldshafs töcken, ingen bölja Och ingen hvirfvelvind af öknens sand Skall sopa h år från jordens dunkla rand An nn en Nu har hon ro. Den vida oceanen