Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 3

khåren lemna 101hHOPpning om en lyckhg Convalescens. (P. T.) — Landtbruksakademiens sammankomst den 19 Febr. I P. T. läses: Underrättelser och programmer meddelades för åtskilliga möten och utställningar, som under året komma att hållas, deraf tvenne internationella, en utställning af landtbruksredskap och maskiner, djur, landtbruksoch skogsprodukter uti Wien, samt en ,,horticultural exhibition and botanical congress uti London, den förra emellan den 17 och 31 Mej, den sednare emellan den 22 och 25 Maj. Vidare meddelades programmet för den utställning af slagtdjur, mejeriprodukter, salt kött och fläsk, som jemlikt Landtbruksakademiens förslag kommer att af Stockholms och öfrige mälarprovinsernas hushållningssällskap anordnas i hufvudstaden i början af Maj månad, å dag som framdeles kommer att tillkännagifvas, sedan kändt blifvit på hvilka tider regulier ångbåtsfart för transport af kreatur emellan Göteborg och England kan årägabringas. Utställningen kommer att anordnas uti K. Veterinärinrättningens lokal här i staden. Rätt betydliga priser äro bestämda att dervid utdelas, bland annat ett hederspris af en silfverkanna, värd 300 rdr, till den utställare, som inom någon af de första fyra klasserna (omfattande hornboskap af svenska, utländska eller blandade racer, samt kulfvar och får) företett djur af öfvervägande utmärkt beskaffenhet, eller blifvit tilldelad första priset för flera utställda boskapskreatur, får eller svin. Vidare föredrogs en från Stockholms läns hushållningssällskap insänd skrifvelse, åttöljd af en af friherre O. Åkerhjelm väckt motion om årliga sammanträden i Stockholm med delegerade från hushållningssällskapen för öfverläggningar om frågor och angelägenheter rörande jordbruket, hvilken motion akademien beslöt skulle öfrige hushållningssällskapen meddelas, med anmodan till dem att till akademien afgifva svar, huruvida de för sin del biträdde det af Stockholms läns hushållningssällskap förordade, af friherre Åkerhjelm väckta, förslaget. Föredrag höllos af akademiens agrikulturkemist, professoren m. m. A. Muller om dei Strassfurt tillverkade koncentrerade kalisalter, som till billiga priser finnas i handeln, och hvilka förordades att på försök användas särdeles på odlade kärr och mossar; samt af föreståndaren för K. Veterinärinrättningen, professoren Fr. Lundberg, som framställde en beskrifning om den i England m. fl. länder nu härjande boskapspesten samt redogjorde för dess utbredning, sätten för smittämnets fortplantning, faran för sjukdomens införande hit till landet och medlen för dess hämmande. — Båda dessa föredrag afhördes med stort intresse, och sägos bland åhörarne icke få af riksståndens ledamöter. — Prof:r Mäller förevisade under sitt föredrag profver, så väl å de preparerade salter, om hvilka föredraget handlade, som å de råämgen (Strassfurter Abraumsalz m. fl.), af hvilka nödselsalterna bereddes. — Silfverbröllop. Lördagen den 17 lennes firade ledamoten af Stockholms stadsullmäktige, notarien J. O. Sundell och hens ru, fcåd Holmberg, deras silfverbröllop, hvarill voro inbjudna såväl en talrik skara ungiom som också ett stort antal af familjens vänner, bland hvilka bemärktes justitierådet Berg, exped.-chefen Dreijer, justitie-borgmästaren Gråd och borgmästaren Ekelund m. fl. samt. domprosten Björling ifrån Westerås, som i ett vackert tal föreslog det aktade paets skål. (D-.B.) — Öfverste Mattson, f. d. konstapel vid Vendes artilleriregemonte, hvilken deltapit i amerikanska kriget under dess sednare hälft såsom befälhafvare för tredje Mianesotaregementet, har enligt ,Hemlandet aflätit följande afskedsord till regementet: Officerare och män af Minnesota 3:dje regemente! Efter fyra års aktiv tjenstgöring står detta regemente i begrepp att upplösas — innan nästa dag randas, skolen I alla hafva fått hederigt afsked och befinna er på väg till edra lugna och lyckliga hem. Hornets och trummans välbekanta ljud skall ej längre höras ibland oss, dessa , Stars and Stripes, hvilka vi alla lärt att älska, skola ej längre svaja öfver våra leder. I hafven arbetat, kämpat och lidit mycket under de förlidna fyra åren; dock för dem som nu iro här, för att njuta triumfen öfver våra fiender samt freden och lyckan i vårt land, är lönen riklig. Jag vet att vi alla betrakta dessa årens illdragelser som de ädlaste och stoltaste i vårt lif. Hvad angår de, våra ädla kamrater, som fallit striden, låtom oss alltid med ömmaste tillgifvenhet vörda deras minne! I hafven redligt och troget tjenat ert land på nvarje punkt dit pligten kallat er, och jag är stolt över att kunna försäkra att vid hvarje tillfälle och på hvarje lokal, från den nordvestra gränsen mot de vilda indianerna till Yazoooch Arkansas-dalarnes dödsbringande sumpmarker emot de högmodige Söderns rebeller, hvarhelst detta regemente varit, har dess befäl och dess manskap, dess kött och ben, de sanna representanterna för vår ädla, unga stat, alltid återkastat ära och anseende öfver den staten. Såsom eder kommenderande officer, står jag i stor skuld till eder alla, officerare och män, för edert beundransvärda uppförande vid alla illfällen, för eder villiga lydnad för ordres och för eder trohet, patriotism och ihärdighet i fullgörandet af alla edra mödosamma pligter. Då jeg bjuder eder farväl, hembär jag eder alla min hjertligaste tacksamhet. Måtte frid, lycka och framgång alltid vara eder lön! För min del är den största hedern, en heder långt större än jag någonsin väntat vinna, den att så länge hafva kommenderat och slutligen i triumf och frid hafva fört hem det för mig alltid dyrbara och aktade Minnesota tredje regemente. H. Mattson, Kommend. öfv. f. regem:tet. — Räddning ur sjönöd. Aftonbladet af sistl. Onsdag berättar: Kl. 9 i dag på morgonen uppstod vid Munkbron mycken rörelse utom den vid denna tid på nämnde plats vanliga. En hurd, som promenerade på den svaga isen mi t emellan Skinnarvikslandet och Nedra Munkbron, sågs hastigt försvinna — han bade fallit ned i ea genom strömsättningen bildad vak. Alla ropade att hunden borde räddas, men ingen ville våga sig ut på isen. Slutligen efter lång väntan fick man se en karl, försedd med en lång stång, komma gående på isen, försigtigt pröfvande dess bärighet. Den stackars hunden arbetade emellertid af alla krafter att komma upp, man såg då och då hans hufvud, men oupphörligt plumsade han ned igen. Ju närmare karlen kom vaken, desto farligare blef hans belägenhet och slutligen måste han lägga sig framstupa öfver stången och på detta sätt kafva sig fram till öppningen i isen. Hunden började arbeta allt ifrigare vid åsynen af den sig småningom närmande bjelparen, och man började frukta att han ej skulle orka hålla sig uppe längre, ty tjugo minuter hade förflutit sedan han föll i vattnet. Efter att på bästa sätt ha lämpat stån