Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 1

gosse betraktade mig med en nyfikenhet, som gränsade till oförskämdhet. — Da tror väl att jag inte har sett dig, sade han till mig och hans blå ögon glänste af nöje öfver hans upptäckt, — jag har sett dig och ville gerna veta hvad du söker i min trädgård. Tänker da fånga näktergalar eller stjäla äpplen? — Är detta din trädgård, min son? frågade jag vänligt för att blidka den lille, tvärsäkre gynnaren. — Min trädgård och mitt hus, jag är herre ill Jesuitergården och vill veta hvad du söker här? upprepade gossen med ett obeskrifigt komiskt sjelftroende. — Min käre herre till Jesuitergärden, svarade jag ännu vänligare, hvarigenom gossen synbarligen blef mildare stämd, — näktergaarne äro för längesedan borta, jag kan såedes inte fånga sådana, och för att stjäla ipplen skulle jag kommit fyra veckor förut; ag vill endast hvila mig, om du tillåter, ty og är mycket trött. Gossen såg sig förlägen omkring; synbarigen efterthnkte han någon annan förbrytelse, som han kunde lägga mig till last, och emelan han i första ögonblicket ej kunde bitta vå något, så beslöt han att spela den adelnodige. — Är du trött, så är du väl också hungig? frågade han listigt. — Jag är hungrig, det är sannt, men du er, min käre herre till Jesuitergärden, att ag också har någonting att äta. — Torrt bröd? frågade gossen leende, — orrt bröd ger jag inte en gång mina hundar; om du losvar mig att tiga, skall jag skaffa lig ett stycke korf, ett par fickor fulla af ipplen och en ost, om du vill ha; ostarne an jag lättast skaffa.