Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 1

och hufvud öfver bord, och lik en ål, som kilar ut ur nätet, gled jag ned i det kalla vattnet. Endast för ett ögonblick dök jag upp helt nära båten för att hemta luft samt iakttaga kosan, derefter försvann jag åter under de af roddarne upprörda vågorna. Jag hade att tillryggalägga en betydlig sträcka under vattenytan samt djupt ned, för att hindra det farliga uppdykandet af min rock, men det lyckades mig fullkomligt. Dödsångesten gaf mig krafter; det på min kropp fästade guldet och stöflorna drogo mig nedåt, den våldsamma strömmen understödde mina ansträngningar, och knappt en half minut sedan jag lemnat båten, kröp jag försigtigt uppför dammen, mellan denna och mina förföljare, samt gömde mig mellan de täta pilarne. Båten hade emellertid drifvit förbi dammen ett kort stycke. För att bevisa folket på ångbåten sin beredvillighet piskade de båda roddarne vattnet så att det skummade, och de ringformiga vågorna rullade mot stranden samt utplånade den sista af mig framkallade rörelsen i vattnet. Fröken Biusselbach hade åter intagit sin plats, hon stödde sitt hufvud mot båda händerna och blickade med sitt oföränderliga leende mot den annalkande ångbåten, hvilken slutligen stoppade sin maskin och gungade på de af honom upprörda vågorna. Då båten lade till vid ångaren, befunno sig båda redan så långt från mig, att jag ej kunde uppfatta de ord, som der utbyttes. Roddarne samt den svageinta måste emellertid undergå ett skarpt förhör, ty först långt utför floden satte hjulen sig åter i rörelse, och fartyget ångade tillbaka i en vidsträckt båge, medan båten försvann bakom närmaste udde. Först sedan ångbåten medelst en klocka