Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 februari 1866, sida 1

ken jag hade fästat min hatt och staf, varsamt framför henne och lät den halka ned i vattnet, der den genast sjönk. Fröken Brusselbach, som numera gissade min afsigt, kom mig till hjelp derigenom att hon utbredde sin broderade klädning och framträdde till den mot ångbåten vända sidan, hvarigenom jag vann tillräckligt utrymme att i sammanlutad ställning smyga mig bakom honne. Men äfven roddarne förstodo genast min afsigt, och om de någonsin med ifver manövrerat en farkost, så skedde det nu då de höllo båten i jemnvigt samt i det bestämda läget. Från stranden kunde jag ej upptäckas, ty vi befunno oss nära pilplanteringarne, hvilka betäckte den sluttning, som skiljde vägen från vattenytan, och emedan jag genom en mångårig öfning vunnit en ovanlig färdighet i simning och dykning, så föreföll det mig ej omöjligt att i sista ögonblicket undandraga mig mina förföljare. Båten hade ännu omkring tio steg att drifva innan han befann sig i jemnhöjd med den nästa vågbrytaren, medan ångbåten å andra sidan hade nalkats på ett par hundra stegs afstånd. Det återstod mig således tillräcklig tid att vidtaga mina förberedelser. — Ingen bör se sig om efter mig, sade jag till båtkarlarne; — jag lemnar qvar min portfölj, hvilken fröken Brisselbach tar om hand och återger mig om några timmar på stranden. Sedan ångbåten aflagsnat sig, kan ni landstiga utan fara. Så snart ni hör mig glida ned i vattnet, så vacklar ni hit och dit, och ni, mina vänner, ro mot strömmen så snart vattnet slutit sig öfver mig; rör upp vattnet, håll er mellan mig samt ångbåten, och nu, — lef väl! Dammen låg framför mig, jag böjdo armar